Kapitel 1. (Regina)

Boken har ornamenterade pärmar och gulnade blad. Den nedre delen av bokryggen saknas, troligen uppäten av hungriga möss. Regina borstar boken ren från sågspån och damm, och öppnar den försiktigt. Förnimmer en unken doft av gammalt papper samtidigt som hon låter fingret följa de tättskrivna raderna. Fördjupningarna i pappret är fortfarande tydliga.
   Pärmens insida är fullklottrad av ord, skrivna så tätt att hon först inte kan tyda dem. När deras innebörd slutligen uppenbaras knottrar sig huden på armarna, trots att hon är varm och svettig. Förlåt. Samma ord i hundratal. Hon konstaterar att samma ord är skrivet om och om igen även på den bakre pärmen. Förlåt. Förlåt. Förlåt…
   Med en vag känsla av obehag slår Regina igen boken och reser sig. Hon betraktar den halvrivna väggen i vilken hon funnit boken, och konstaterar att hon inte kommer att hinna riva hela idag heller. Eller snarare orka. Hon tar boken med sig och lägger den på soffbordet i vardagsrummet. Tänder sedan i kakelugnen och tänker medan lågorna växer att hon borde gå och lägga sig.
   Sängen är prydligt bäddad. Inbjudande med fluffiga kuddar och en färggrann pläd vid fotändan. Sovrummet är nytapetserat med de där dyra blommiga tapeterna hon egentligen inte hade råd med. Trägolvet är nyslipat och oljat. Mjukt och lent för bara fötter. Intill sängen tjocka mattor att begrava tårna i medan hon sitter på sängkanten och vaknar till om morgnarna. Ändå kommer hon inte längre än till tröskeln där hon betraktar sängen en lång stund och sedan bestämmer sig för att ta ett glas vin och sova på soffan. Igen. 
   Vinkartongen är nästintill tom, och en känsla av något som liknar panik infinner sig. Du har tabletter. Regina hämtar en och lägger den på soffbordet intill vinglaset. Det känns tryggt. Drar sedan för gardinerna för att stänga februarimörkret ute. Kylan. När hon slagit sig ner i soffan tar hon en bild på boken och skickar till Victoria.
   Regina slår bort tanken på de två artiklar som ska ligga på chefens bord senast klockan ett i morgon. Båda ännu oskrivna. Hon plockar i stället upp den nyfunna boken och läser med viss svårighet den första, med ålderdomlig handstil, nedtecknade noteringen.

Julafton 1947
Morbror Karl är hemma! Jag fick den här boken av honom i julklapp. Han har köpt den i Indien! Från Elsa har jag inget hört trots att jag skickat både julkort och brev. Det är nu snart fyra år sedan jag fick ett livstecken och då bara ett kort telegram där hon undanbad sig mina omsorger. Jag vet inte varför jag ens skickar något till henne längre. Egentligen vill jag ju inte att hon ska höra av sig. Det känns besynnerligt att skriva att jag är rädd för min egen syster, men det är jag.

Regina lägger boken ifrån sig och tar en dusch i det slitna badrummet som troligen inte renoverats sedan huset fick sin utbyggnad på femtiotalet. Hon sväljer insomningstabletten med den sista klunken vin och borstar tänderna utan att se sig i spegeln en enda gång. Lägger sig under två filtar i soffan och undrar innan sömnen kommer, kemisk och kall, varför någon valt att begrava en dagbok i en vägg.

Kapitel 2. (Jorun)

Hon har begravt honom tusen gånger. Sitt enda barn. Hon gör det varje gång de pratat i telefonen och hon hör att han är påverkad. Han kommer att dö. Alexander kommer att vara en av dem som dör.
   Det är svårt att ta sig tillbaka till verkligheten efteråt. Jorun djupandas. Andas i fyrkant. In genom näsan, ut genom munnen, i ett tankemönster som kan upprepas i evighet. Samma instruktion hon fått vid förlossningen för tjugofyra år sedan. Överlevnadsandning.
   Det knackar på den stängda kontorsdörren. En gång. Två. Jorun kommer sig inte för att svara, men dörren öppnas ändå och försynt tittar Sunni in. Jorun ler ursäktande och säger att hon inte hört knackningen, var visst helt inne i sitt.
   "Henrik Johansson är här. Han är skitarg och vill prata med dig."
   Jorun säger att hon ska komma, hon ska bara göra klart beräkningen hon är inne i. Försörjningsstöd för kommande månad.
   Sunni nickar och drar försiktigt igen dörren efter sig. Jorun blundar ett ögonblick medan hon letar efter tjänstemannamasken. Reser sig när hon tror att den sitter på plats.
   Henrik står i receptionen på andra sidan hammarglaset, rastlös med uppspärrade ögon. Amfetamin. Inget går fort nog. Ingen är smart nog. Så snart han får syn på Jorun börjar han gorma.
   "Hur fan kan du göra så här? Är det så här en skattebetalare ska bli behandlad när han väl behöver hjälp? Avslag! Vad fan ska jag leva på? Ska jag svälta? Ska man behöva svälta i Sverige idag? Alla så kallade jävla flyktingar vräker ni ju pengar över."
   Jorun försöker dämpa Henriks vrede genom att tala med låg röst och möta hans blick. Förklarar för honom att han blivit utskriven från Arbetsförmedlingen för att han inte kommit på de möten han blivit kallad till. Inte heller har han gjort några försök att redovisa vilka arbeten han sökt den senaste månaden. Därmed betraktas han inte stå till arbetsmarknadens förfogande och är således inte berättigad till bistånd eftersom han inte heller redovisat några omständigheter som gör att han inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande.
   "De jävla idioterna skickade ju brevet till fel adress. Min gamla adress. Jag har inte bott där på fyra år. Hur fan ska jag då veta när jag ska på möte?"
   "Det är ditt ansvar att meddela rätt adress Henrik."
   "Sluta för fan att säga Henrik i varje mening. Är det vad ni får lära er på er jävla fittutbildning? Upprepa namnet hela tiden?"
   "Jag vet inte riktigt vad du menar med fittutbildning, men om du vill kan jag googla eget ansvar och ge dig en utskrift på det."
   Hon ångrar genast orden, men Henrik tystnar. Blänger.
   "Du ska passa dig Jorun! Du ska passa dig jävligt noga!"
   "Gå hem Henrik", säger hon vädjande. "Överklaga om du vill, men stå inte här och skrik och gör dig skyldig till hot mot tjänsteman."
   Han går. Försöker slänga igen dörren efter sig, men den enda effekten blir en utdragen pysning från dörrens stängningsmekanism. Den uteblivna smällen får Henrik att vråla obsceniteter hela vägen ut. Jorun står stilla till dess att vrålandet inte längre når hennes öron. Vänder sig sedan mot Sunni som backat längst in mot väggen.
   "Det är ingen fara", säger Jorun. "Han lugnar sig. Har han hotat dig?"
   Sunni skakar på huvudet och blinkar frenetiskt för att hindra tårarna.
   "Nej, han var bara lite... otrevlig."
   Jorun går. Säger på vägen ut: "Han menar det inte."
   Gråten. Jorun hade hört på Alexander att den var äkta. Hade pengarna handlat om att köpa nästa pillerpåse, nästa cannabislass hade han snart övergått i att skrika. Oftast elaka saker. Men han hade bara gråtit och sagt att han var hungrig, och Jorun hade inte fått ur sig annat än ett viskande nej, trots att hon ville ge honom pengar, säga åt honom att komma hem. Om han bara kom hem, om han bara tog emot hjälp skulle hon ge honom vad som helst.
   Tuff kärlek. Det är vad de förespråkar i stödgruppen. Tuff kärlek. Var inte en möjliggörare. Ta avstånd. Inte från personen, men från sjukdomen.
   "Jorun? Förlåt att jag stör dig igen, men det står två poliser i receptionen. De har med sig en kille som behöver en tågbiljett. Du var den enda som satt med dörren öppen så..."
   "Ingen fara, jag tar det. Ge mig en minut bara." Jorun plockar upp mobiltelefonen och ringer Alexander.
   Telefonsvararen går på direkt.

Kapitel 3. (Tobias)

Han håller mobilen i vänsterhanden medan den högra krälar som nån slags jävla alien upp mot magen trots att han sagt sig själv att låta det vara. Fettet. Han känner på det som vore det en främmande svulst. Gnuggar, masserar, nyper i det. Håller det mellan fingrarna och konstaterar att det är mer än två centimeter. Mer än två centimeter fett är för mycket fett. Det vet ju alla. Han är fet. Ett fetto.
   Han längtar efter en annan smak i munnen än den metallsmak fettknipandet ger. Cola. Choklad. Chips. Grillchips, dillchips, chili med vitlök. Småpåsar, dyrare. Men han skäms inte lika mycket när han köper dem som när han köper de andra påsarna, de billigaste och största. Han brukar köpa med något annat samtidigt. Oliver, ost, någon stackars grönsak han slänger så fort han kommer hem. Varken han eller Farsan är mycket för grönsaker. De tomma chipspåsarna och godispapperen ser han till att Farsan aldrig ser. Men han fattar nog.
   Slut. Allt är slut. Att messa Farsan och fråga om han kan köpa med något är uteslutet. Tänk på det Tobias, om du hade besvärat dig med att skaffa ett jobb så hade du själv kunnat åka och köpa vad du nu vill ha. Socker och fett. Socker och fett. 
   Tobias kurar ihop sig. Snart kommer han väl. Farsan. Då blir det ett jävla liv för att han inte gjort något av allt det Farsan radade upp igår kväll. Diska, dammsuga, hänga upp tvätten, mocka hundgården, bära in ved, bädda sängen.
   Trots att han varit vaken i flera timmar har han inte gjort något alls. Bara suttit i sängen och stirrat på mobilen. Filmsnutten. Han klarar inte av att se hela. Klarar inte av att se tillräckligt mycket av den för att utröna om hans ansikte syns, om det går att avgöra att det är han.
   Ytterdörren slår igen hårt. Det liksom suckar i rummet och suger till i sovrumsdörren. Tobias tycker sig känna Farsans irritation genom golvtiljor och sågspån. Förväntar sig att strax höra de tunga stegen i trappan, Farsan som ropar. Men det förblir tyst på nedervåningen. Tobias släpper telefonen. Kniper ihop ögonen och nyper hårt med båda händerna i magens fettvalk.

Kapitel 4. (Regina)

"Sover du fortfarande på soffan?" 
   Regina orkar inte flytta blicken från fönstret. Utan att titta vet hon att Annika betraktar henne med huvudet lite på sned och pennan vilande med spetsen mot blocket, redo att anteckna minsta reaktion eller ord i samma typ av anteckningsblock Regina själv använder i sitt jobb. Linjerat med spiralskruven i överkant. 
   Regina tittar inte på något särskilt, blicken har fastnat i fönstrets vy mellan hustak och himmel. Hon är trött. Dessvärre är Annika inte den typen av terapeut som erbjuder sina klienter en divan att ligga på eller ens en bekväm fåtölj att sitta i. I stället sitter de på pinnstolar mitt emot varandra på två meters avstånd. Ingen övrig möblering finns i rummet bortsett från en bokhylla vid dörren, fylld med böcker. Mestadels i danskt band. Annika vill säkert att hennes klienter ska låna någon av böckerna. Läsa på om fobier, sömnproblem, depressioner, tvångstankar eller vad som än förstör livet för dem som kommer hit och nöter på stolen. 
   "Regina? Sover du fortfarande på soffan?" 
   "Mm. Men imorgon kommer Joel. Då kommer jag att sova i hans säng."
   "Undrar han inte hur det kommer sig att ni alltid sover i hans säng?" 
   Regina skakar sakta på huvudet, blicken fortfarande fast i fönstrets vy.
   "Han är åtta år. Tycker så klart att det är toppen. Jag tror han tycker att huset är lite läskigt. Det är ju fortfarande så nytt." 
   "Ni har bott där i sex månader nu." 
   "Jo, men han är ju bara där varannan vecka. Så för honom är det fortfarande nytt. Eller ja, halvnytt." 
   Regina förmår äntligen slita blicken från fönstret och vänder den mot Annika. Och där sitter hon. Huvudet på sned, glasögonen på nästippen.
   "Jag ville sova i sängen igår. Tänkte att jag skulle göra det. Jag planerade för det. Men det går bara inte." 
   "Vad känner du när du står där framför sängen?" 
   Regina suckar ljudligt. Drar sedan ett djupt andetag och håller andan ett kort ögonblick innan hon släpper ut luften och svarar att hon inte ens kommer så långt. Hon fastnar på tröskeln. Får sådan ångest av att tänka på att lägga sig i sängen att hon inte ens klarar av att gå in i rummet på kvällstid. 
   Annika klottrar. Pennan raspar, pappret prasslar när hon vänder blad. Ute på gatan far en moped förbi. Strax efter ytterligare en. Ljudet stannar kvar i Reginas öron långt efter att det dött ut. Pennans raspande upphör.
   "Vad tänker du ska hända om du lägger dig i sängen?" 
   Frågan irriterar Regina. Hon tänker inget särskilt. Hon känner. Och hon har redan svarat på frågan flera gånger tidigare. Så hon lutar sig fram och möter Annikas blick. Fräser. 
   "Jag tänker inte att något hemskt ska hända. Sängjäveln ger mig ångest bara. Hela sovrummet ger mig ångest. Jag vill inte vara där." 
   Annika klottrar och Regina biter på vänstra tummens nagelband. Blundar ett par sekunder. Öppnar ögonen och möter Annikas granskande blick. 
   "Tar du fortfarande insomningstabletter?" 
   "Ja." 
   "I ordinerad dos?" 
   "Självklart." 
   Regina påminner sig om att köpa en ny BiB på hemvägen. De senaste två veckorna har hon tagit för många tabletter och måste nu dryga ut de kvarvarande med ett glas vin varje kväll, innan hon kan lösa ut nästa recept. Men det måste vara rött vin. Vitt är alldeles för lättdrucket. För många glas slinker ner. Egentligen avskyr hon känslan av påverkan. Förgiftning. Bakbundenhet. Bakfylla. Bakslag. 
   "Känner du att vi kan ha hemuppgiften kvarstående? Att du ska sova i din säng åtminstone en natt kommande vecka?" 
   Regina nickar håglöst. "Absolut." 
   Annika tar av glasögonen och placerar dem på huvudet som vore de en tiara. Lägger blocket och pennan på golvet bredvid sig. Samma procedur varje gång innan hon ställer den sista frågan. Som om hon tror att Regina ska känna sig tryggare då. Våga avslöja mer. 
   "Är det något annat du vill ta upp innan vi avslutar?" 
   Det vill Regina. Hon måste få berätta om anfallet. Hon måste berätta för någon, vemsomhelst. Anfall hon inte varit med om sedan hon var sexton år gammal. Eller kanske sjutton. Nu har de kommit tillbaka. Då, för många år sedan, lärde hon sig så småningom att mota bort dem. Men nu, för några dagar sedan, blev hon så överrumplad att anfallet inte gick att hejda. 
   "Hur ter sig dessa anfall?" frågar Annika efter en kort stunds tystnad. 
   Regina trevar.
   "Det börjar alltid med att jag förlorar hörseln. Jag blir döv utåt, men hör min egen kropp. Hjärtat. Bruset av mitt eget blod. Signalerna i hjärnan. Sedan försvinner synen gradvis tills jag är blind. I stället framträder andra bilder. Och jag hör. Sånt som inte finns där. Och känslan… en typ av ångest som skrämmer mig så mycket att jag tror att jag ska dö." 
   Regina tittar uppfordrande på Annika, kräver svar. Ett exakt expertsvar. 
   Annika ler vagt. Hon plockar sakta upp blocket från golvet med blicken fortsatt fäst på Regina, gör en notering innan hon tar till orda.
   "För mig låter detta som paniksyndrom. Vet du något om paniksyndrom? Panikångestattacker kan ju ta sig vitt skilda uttryck, och det du beskriver låter just som en sådan." 
   "Jag vet vad panikångest är", svarar Regina irriterat, "men varför skulle det vara det?" 
   "Du har ju gått igenom ganska mycket de senaste åren. Sökte du hjälp för de här anfallen, då i tonåren?" 
   "Ja, herregud, jag höll på att köra ihjäl mig på cykel när jag gick i åttan. Fick ett anfall i en brant nedförsbacke på väg till skolan. De utredde mig för epilepsi, men hittade inget som tydde på det. Och jag lärde mig som sagt till slut att mota bort anfallen." 
   Annika nickar långsamt. "Bra. Hur då?" 
   Regina himlar med ögonen och ser med ens generad ut. 
   En deciliter socker, två deciliter mjöl, hundra gram smör...
   Det var receptet på blåbärspaj som räddade henne då, för länge sedan. Att rabbla. 
   Annika skrattar. De skrattar tillsammans. 
   "Bra! Alla sätt som fungerar är bra. Får jag fråga vad det var för syn du fick för några dagar sedan?" 
   Regina blir med ens allvarlig och skakar på huvudet. Hon vill inte berätta. Det är fortfarande för skrämmande. Kanske är hon sjuk i huvudet, precis som Martin säger. 
   "Jag drömde en grej", säger hon i stället. Hon ser att Annika är ovillig att ta upp ännu en sak när de i själva verket är på väg att avsluta, men väljer att ignorera det. "Jag drömde att jag skulle visa en vän var jag och Martin bodde. Men när vi kom dit fanns huset inte kvar. Det fanns inte ens ett spår av ett hus. Inga stenar från husgrunden. Inget. Där huset en gång stått fanns bara en gräsmatta. Alldeles grön och nyklippt. En tät, fin, grön gräsmatta, slät som ett golv. Som om någon verkligen lagt möda vid att utplåna varje spår efter huset som stått där. Jag blev så chockad över synen att jag inte förmådde säga något till den där vännen. Och vännen sa inte heller något. Precis som om hon redan innan vi åkte dit visste att inget hus fanns kvar. Att det var en resa enbart för att visa mig att allt är borta." 
   Annika sitter tyst länge innan hon frågar om Regina har några tankar kring vem personen är som städat bort alla spår av huset och nu håller gräset kort. 
   "Jag vet inte. Kanske den lilla delen av min hjärna som äger något som kan liknas vid förnuft?" 
   Annika nickar och slår ihop händerna. Sessionen är slut. 
   Regina reser sig hastigt och träsmaken blir för ett ögonblick än värre. Hon höjer handen till avsked och går mot dörren när Annika hejdar henne. 
   "En sak till. Har du varit vid ditt gamla hus den här veckan?" 
   "Nej", svarar Regina sanningsenligt. 
   Men hon kommer att åka dit i kväll. Hon vet att hon kommer åka dit, trots att hon inte vill, och stirra mot det upplysta huset där Joel finns. Och sedan blir hon tvungen att ta en extra insomningstablett för att inte göra det där som hennes hjärna vill att hon ska göra. Hugga. Hugga. Skära. Skära.  

Kapitel 5. (Jorun)

Nackdelen med välslipade knivar är att skadorna blir så mycket värre när man råkar skära sig. Jorun lindar hushållspapper kring vänster pekfinger men blöder snart igenom. Hon har skurit rejält djupt efter att ha tappat fokus på kniven på grund av ett inlägg på Facebook. Äntligen är lilla Wilma här. Nu är jag farmor. 
   Det måste vara den tredje av hennes barndomsvänner som på Facebook den senaste månaden lyckligt deklarerat att de nu blivit farmor eller mormor. Herregud, de är ju bara femtiotvå. Nyss tjugofem. Jorun kan fortfarande återkalla doften av det alldeles nybyggda huset de flyttat in i när Alexander var ett par månader gammal. Lyckan. 
   Jorun är övertygad om att hon aldrig kommer att få barnbarn. Hennes enda barn kommer att dö, och hon kommer troligen dö i förtid av sorg. Men först ska hon i alla fall äta morotssoppa. 
   Hon kastar det blodiga pappret i sophinken och lindar på ett nytt lager. Sveper morotsbitarna från skärbrädan ner i kastrullen. Tar fram en glasflaska Coca-Cola ur kylen och tömmer upp den i ett glas med is. Toppar med en halv citronskiva. Det gäller att göra det omständligt. Fint. 
   Trots det omständliga dryckesmakeriet rodnar hon vid minnet av vad som utspelat sig drygt en timma tidigare när hon inhandlat drycken och matvarorna. 
   Jävla röv. Hade hon tydligen sagt högt i kassan på Ica som svar på kassörens artiga då blir det trehundrafemtionio kronor tack. 
   Ursäkta, hade givetvis det kränkta svaret blivit men hon hade inte förstått. Ursäkta vad då? Vantroget hade kassören stirrat på henne, och hon hade stirrat tillbaka. Inte hade hon väl sagt de där orden högt? För de var verkligen inte menade till den unge mannen i kassan. De var mer ett statement över hennes tillvaro i allmänhet och dyr mat i synnerhet. En tanke. 
   Men tydligen inte. Jävla röv. Aldrig i hela sitt liv har hon tidigare yttrat ordet röv högt. Knappt ens tänkt det. 
   Jorun hade sett sig om, mött ögonen hos de som köade bakom henne. Jo, dessa blickar sa definitivt att hon sagt orden högt. 
   Med hastiga rörelser väcker hon mobilskärmen till liv och försöker scrolla Facebook samtidigt som hon skär en lök. Tårar får synfältet att lösas upp i kanterna.

Kapitel 6. (Tobias) 

Det finns absolut inget värre än att höra Farsan gråta. Det är hundra gånger värre än att han skäller, skriker, slår i dörrar, slänger saker. Gråten, den är hopplös och farlig. 
   I två dagar har Farsan kommit hem från jobbet och satt sig i soffan och grinat. Han verkar inte ens bry sig att Tobias hör när han sitter där och hulkar som ett barn. Han lagar inte mat. Dricker bara ett par öl under bölandet, cyklar med hundarna och går sedan och lägger sig med hundarna inne i huset. 
   Syrran, den tyska jaktterriern, ligger hos Tobias. Majsan, gråhunden, ligger på dörrmattan som om hon inte tål husvärmen och bara längtar ut. 
   Av någon anledning Tobias inte begriper sig på gillar Syrran honom. Känslan är ömsesidig. Men det är Farsan som bestämmer om hundarna ska vara inne eller ute. Och inte heller idag har Tobias avverkat en enda punkt på listan Farsan gjort. 
   Med ena ögat tittar han på filmsnutten. Hjärtat löper amok och han måste kryssa bort den. Tänker att det gått nästan två år nu, filmen finns kanske inte ens kvar på nätet längre, och om ingen hittills sett att det är han, så borde det vara så att det inte går att se att det är han. Men han måste få veta. Måste våga titta. Hungern river. 
   Förlåt, viskar han innan han somnar, förlåt Syrran att jag inte fixat i din hundgård. Jag ska skärpa mig.

Kapitel 7. (Regina)

Skärp dig för helvete. Regina kramar ratten. En deciliter socker, två deciliter mjöl... Långtradartutan återför henne till verkligheten. Vägen är inte mer än en asfalterad grusväg, så smal att det inte finns plats att stå och mässa recept på blåbärspaj. Hon lägger i ettan och kör trots att hon inte ser riktigt klart. Blöta flingor, stora som dasslock, landar på rutan. 
   Den här gången lyckades hon mota bort anfallet snabbt, ändå tycker hon att bilen stinker av brandrök från en brinnande ladugård. Hon öppnar sidorutan för att vädra ut den inbillade röken, och tänker på den förra synen, den hon inte ville berätta om. Den innefattade också en ladugård. En man dinglande i en snara från en bjälke på logen. Trots att det kunde vara vilken ladugård som helst i världen, trots att det hela måste vara en fantasiprodukt, har Regina inte vågat sig in i sin egen ladugård sedan dess. Hon plockar i stället ved från högen utomhus trots att den inte är riktigt torr. 
   Långtradaren ligger obehagligt nära. Regina kör sakta då hon är osäker på var hon ska svänga av. Hon har god lust att ställa sig på bromsen, men tvivlar på att hon får särskilt mycket för sin gamla Peugeot. Nöjer sig med att visa fingret ut genom sidorutan. Långtradarchauffören hänger sig på tutan när hon väl svänger av in på en ännu smalare väg. 
   Målet för resan är en internationell domare i boule som för några dagar sedan hört av sig och gärna vill få en artikel skriven om sig. Regina hade tryckt in en tid i den redan fullklottrade kalendern trots att artikeln inte kommer att få plats i veckans tidning. Men den är bra att ha på lager om hon skulle bli sjuk eller någon av säljarna bommar en planerad helsidesannons. Hon är ensam journalist på tidningen. Gratistidningen. Det är sådant som menande påtalas vid pressträffarna. Hon blir aldrig bjuden på AW av journalisterna på de övriga lokaltidningarna. 
   Jag skriver vad fan jag vill, om det så är något om din största annonsör, hade Regina sagt när Göran ville fastanställa. Och han hade lovat att hon fick skriva vad fan hon ville. Bara hon skrev mest om vad kommunen har för sig och om vanligt folk ute på landsbygden. Sta'borna får fintidningarna ta hand om. 
   Den nyblivna internationella bouledomaren bor ensam i ett litet hus drygt en mil söder om Brålanda. Han vill bjuda på kaffe, men Regina avböjer. Hon tycker inte om kaffe. Ett socialt handikapp i journalistyrket, men hon kan inte på några som helst villkor få ner en kopp kaffe oavsett vad hon häller i det. När hon ser den besvikna minen drar hon till med standardlögnen om att hon redan druckit för många koppar idag. 
   Mannen skrockar igenkännande och Regina är förlåten. Vill hon kanske ha ett glas saft i stället? Vatten? Hon tackar ja till vatten och mannen hämtar isbitar ur frysen vilka han med en istång elegant släpper ner i hennes glas. På bordet står redan bullar och Mariekex. 
   "Jag har bakat dem själv", säger han entusiastiskt och nickar mot bullarna. 
   Regina tar en bulle och i samma ögonblick tänds skärmen på mobilen. 
   Kan du hämta Joels pass i Göteborg? Jag måste jobba. 
   Martin måste ha skickat fel. Inte skulle han väl kräva att hon ska hämta Joels pass i Göteborg? För att Martin inte har framförhållning nog att kolla passet förrän en vecka innan avfärd? Huvudvärken klöser sig fast på ett par sekunder. Så minns hon att hon trots allt har ett arbete att utföra. 
   Boulemannen inleder med att fråga huruvida hon känner till att boule från början spelades av romerska legionärer i södra Frankrike. Regina skakar på huvudet och ler uppmuntrande. Berätta gärna mer. Tråka ihjäl mig bara. 
   Hon antecknar automatiskt och tänker på bilden. Bilden måste bli bra. Bilden är det enda som rimligtvis kan fånga läsarnas intresse. Hur många boulespelare finns det egentligen i världen? Kanske ett bouleklot i skärpan och gubben bakom? Kanske ett bouleklot i huvudet på Martin nästa gång hon ser honom? 
   Regina har dåligt samvete när hon åker därifrån. Det måste ha synts på henne att hon var ointresserad. Att hon tänkte på allt utom på vad boulegubben sa. I huvudet surrar och sprakar en högspänningsledning. Hon måste ringa Martin. 
   Han svarar på andra signalen. Och han menar verkligen att hon borde hämta Joels pass, för imorgon ska han jobba, och eftersom Joel sagt att hon ska vara ledig så kan ju hon hämta passet. Se det som en rolig utflykt. 
   Regina blir tvungen att bromsa in och stanna vid vägkanten. Hålla andan ett ögonblick. 
   "Och varför tror du att jag skulle vilja lägga min första lediga dag på tre veckor att åka till Göteborg och sitta i kö i två timmar för att hämta ut Joels pass?" 
   Givetvis hör hon hur hon låter. Bitter och sur. Ogin. 
   "Fan Regina! Det är ditt fel om vi inte kan komma i väg. Jag sitter fast i jobb och du vill inte ställa upp. Du är ledig, och då kan du hämta passet. Men om du inte vill så kan jag berätta för Joel hur det kommer sig att det inte blir någon skidresa. Han sitter här bredvid mig." 
   En alkemisk process i Reginas kropp omvandlar på ett ögonblick blodet till en svart, oljig, kokande massa. 
   Håll andan. Håll tand för tunga. För Joels skull. 
   "Visst. Jag fixar det. Skicka med honom lappen så fixar jag det." 
   Länge sitter hon med pannan mot ratten. För Joels skull. För Joels skull. För Joels skull. Det knastrar i munnen när hon biter ihop. 
   Senare på kvällen kommer ett nytt sms från Martin där han skriver att det har löst sig med jobbet och att han kan hämta pojkens pass själv. 
   "Pojken", muttrar Regina och tömmer det sista ur vinglaset. "Joel heter han, din jävla idiot. Vår pojke heter Joel." 

Joel har under natten dragit på sig feber och snuva, så Regina måste hämta honom hemma hos Martin i stället för på skolan. 
   Hon avskyr att åka dit. Känner sig som en idiot när hon står på dörrmattan i sitt gamla hus och väntar på att Martin ska få ihop de kläder och saker Joel ska ha med sig. Oftast saknas ändå något och hon blir tvungen att åka tillbaka under veckan. 
   Väl hemma gör de egen pizza och spelar sedan tre partier Skitgubbe innan Joel tröttnar. Därefter parkerar de sig i soffan framför teven. Regina sitter tio, kanske femton rastlösa minuter innan hon säger till Joel att hon måste fortsätta riva väggen. Han nickar frånvarande med ögonen fixerade på teveskärmen. Regina lovar att de senare ska se en film tillsammans. 
   Drygt en timme senare bryter hon ner den sista regeln och de två sovrummen blir till ett. Det ska bli ett stort badrum och tvättstuga i stället för det lilla slitna badrum de har nu. Att väggen äntligen är nere påminner henne om dagboken. Hon hämtar den och en öl (bara en) och läser sittande på pallen mitt i rivningsmaterialet.

Juldagen 1947 
Det är förfärligt kallt ute och snöar igen. Jag har måst gå ut i ladugården fem gånger i dag för att knacka hål i vattentrågen. Jag har kontrollerat postlådan trots att det är juldagen och även grävt lite i snön runt lådan ifall ett kort skulle ha fallit ur på något vis men jag hittade inget. Jag ska prata med Albert när helgerna är över och be om lov att åka till Uppsala. Jag måste få veta om hon lever. Albert säger aldrig något om henne. Men han måste ju undra han också.

Annandagen 1947 
Kylan håller i sig. Det kom två decimeter snö i natt men ändå ligger temperaturen på drygt 20 minusgrader. Jag drömde om Elsa. En fruktansvärd mardröm. I drömmen vaknade jag av att jag hörde ytterdörren slås igen. Sedan steg, som från en kvinna i högklackade skor. Konstigt nog undrade jag i drömmen vem som är tokig nog att gå i högklackade skor i den här kylan. Jag räknade vart och ett av stegen i trappan. Jag vet att det är 16 steg. Och jag drabbades av en så djup fasa att jag inte kunde röra mig. Inte ens sluta ögonen fastän jag ville. Trots mörkret kunde jag se Elsa när hon uppenbarade sig i dörröppningen. På sig hade hon en mycket fin röd kappa av senaste snitt. Håret var klippt i en sådan där modern kort frisyr. På fötterna hade hon ett par mycket eleganta högklackade skor. Röda. Jag tänkte att hon måste frysa. Hon såg faktiskt sjuk ut. Mörka skuggor under ögonen, vit i ansiktet och hennes läppar var blå som om hon förfrusit sig. 
Elsa gick fram till min säng och satte sig på sängkanten och jag kunde inte slita blicken från hennes ögon, hennes frostiga ögonfransar. Utan att säga ett ord tog hon min kudde och lade den över mitt ansikte och började trycka. Och jag förmådde inget göra. Kunde inte röra mig. Luften tog slut. Och när jag trodde att allt var över, att jag skulle dö, slet Albert kudden från mitt ansikte. 
I rummet var det tomt. Givetvis fanns ingen där. Bara jag och Albert. Jag måste ha sett förfärlig ut för han stirrade skräckslagen på mig, men försökte ändå övertyga mig om att jag bara drömt en ond dröm. Kunde jag ha gjort det själv? Tagit kudden och pressat den över mitt ansikte i drömmen? Givetvis. Så är det givetvis. Det finns människor som är uppe och går i sömnen. Som tar på sig skor och vandrar ut i natten för att kratta löv eller rykta kor eller vad som helst. Albert vet att jag är rädd för Elsa. Han är själv rädd för Elsa. Ibland är jag rädd att det som finns i Elsa också ska finnas i mig.

Joel ropar och vill ha påfyllning i sitt glas, och Regina finner det bäst att åtgärda önskemålet innan hon fortsätter läsa. Risken är annars stor att hon får torka spilld läsk senare. Hon passar på att kontrollera hans feber samtidigt. Knappt trettioåtta grader. När hon återvänder till pallen ett par minuter senare har hon en ny öl med sig (bara en till).

Kapitel 8. (Jorun)

Alexander ringer under natten. Säger att han är på väg till psykakuten. Att han inte orkar mer. Nu är han färdig. Nu ska han börja ett nytt liv. Börja plugga igen. Kanske till veterinär.
   Mitt i samtalet ringer Elin, och Alexander trycker Jorun med en halvdan ursäkt. När Jorun en timma senare ringer tillbaka svarar han inte. Han skickar bara ett sms om att han är på väg hem igen. Elin är ledsen och mår dåligt. Han är rädd att hon ska skada sig själv om han inte åker hem. Hon behöver honom. Jorun kan inte somna om. Kommer på sig själv framåt femtiden att tänka att saker kanske vore annorlunda om Elin inte fanns.

Kapitel 9. (Tobias)

Efter att farfar dog i julas förändrades Farsan. På ett vis är han gladare, skrattar oftare, på ett annat mer ledsen. Sitter och gråter på det där viset. Muttrar saker Tobias inte kan tyda. Tobias vet att Farsan och farfar inte kom överens. Vid några tillfällen när Farsan druckit en del har han berättat att han fick mycket stryk som barn. Ända upp i tonåren, tills han blev stark nog att våga hota farfar med stryk om han slog. 
   Tobias vet att det är lönlöst att försöka trösta Farsan. Han har försökt. Bara fått ovett till tack. Så han håller sig undan när Farsan gråter. Han får gråta ur sig och sedan låtsas de båda att inget har hänt. 
   Men i kväll är det annorlunda. Farsan gråter inte enbart, han sitter med ett gevär och en patronask framför sig på soffbordet. Tobias betraktar honom från dörröppningen. De skakande axlarna, hur Farsan håller sig fast i gevärspipan som vore den masten på ett skepp i rasande storm. Kolven stadigt i golvet. Som om Farsan till slut känner Tobias blick i ryggen vänder han sig om. Glor med svullet rödgråtet ansikte. 
   "Gå", säger han med främmande röst. "Gå och göm dig för helvete." 
   Tobias inser att det är det enda vettiga att göra. Han går till sitt rum, men vågar inte sätta på sig headsetet och spela. I stället sitter han bara i sängen och väntar. Väntar på den urladdning som måste komma, som han inte kan hejda, inte kan rädda vare sig själv eller Farsan från. 
   Skotten kommer en stund senare. Utifrån. Tobias får snabbt på sig ett par skor och rusar ut. Onda aningar jagar honom till baksidan av ladugården. 
   Tobias stannar upp så snart han ser Farsan sitta lutad mot stängslet i Syrrans hundgård. Syrran ligger på sidan en liten bit ifrån honom. En blodpöl större än Syrran själv har redan hunnit ansamlas på de grå betongplattorna. I strålkastarskenet blir den svart och bottenlös. Majsan ligger död halvvägs in genom luckan. 
   "Ser du? Ser du vad du har gjort?" säger Farsan med en röst som inte riktigt bär. "Tvingat mig skjuta Syrran och Majsan för att du aldrig orkar mocka åt dem. Ser du? Det är djurplågeri att låta hundar leva i sin egen skit Tobias. Det finns gränser för vad en människa orkar. Och jag orkar inte mer. Ska jag försörja både dig och mig så behöver jag lite hjälp. Men inte fan hjälper du till med något. Du sitter bara på ditt rum och äter dig fet. Inte ett jävla vettigt dugg har du gjort sedan studenten." Farsan talar med låg tonlös röst. Tittar inte ens på Tobias utan någonstans snett över honom. Tobias backar ett par steg. Farsan flyttar blicken. Naglar fast honom och lyfter geväret.

Kapitel 10. (Regina)

Huset är byggt år 1888. En torpstuga med utbyggnad bakpå från femtiotalet. En mycket skicklig säljare måste just det årtiondet ha dragit förbi och övertygat om fördelarna med eternitfasad. Vacker, praktisk och modern. De spröjsade englasfönstren blev, i samma utbrott av pragmatism, utbytta mot moderna tvåglasfönster utan spröjs, och huset ser egentligen riktigt eländigt ut. Men Regina vill göra om. Återställa. Backa tillbaka och göra huset fint igen, så som det såg ut en gång. Eternitfasaden ska till sommaren plockas bort och nya fönster är beställda av den lokala snickerifabriken. Spröjsade. Därmed är hennes renoveringsbudget nästan uttömd. Badrummet har hon bestämt att hon ska ta i små steg. Göra så mycket hon kan på egen hand. Som att riva väggar och bryta upp golv. Hon har hållit på sedan sju i morse. 
   Medan Joel tittar på morgonens barnprogram river hon ut linoleummattan i de två rummen som nu blivit ett. Den är gammal och spröd så det går relativt snabbt. Under mattan döljer sig råspont, vilket gläder Regina eftersom den ändå måste rivas ut. Det hade tagit emot att riva ut ett fint trägolv. Nöjd med morgonens verk tar hon en paus och läser ytterligare några sidor i dagboken.

Den 27 december 1947
Jag vaknade idag med en fruktansvärd huvudvärk och en hals så tjock att jag bara får ner drickbart. Albert har sagt åt mig att stanna i sängen idag. Karlarna ska nog reda sig ändå. Mat finns ju färdig så det räcker till nyår. 
Morbror Karl har lånat mig en bok, Dvärgen, men jag har inte orkat läsa mer än ett par sidor trots att den är ohyggligt spännande. Han säger att jag borde läsa mer. 
Jag såg på morbror att han har bekymmer om mig. Albert har väl berättat om min mardröm. Om inte annat måste morbror ha vaknat och undrat. Men å andra sidan dricker han sin ranson varje kväll och sover hårt. Han var nyss här med en kopp varm choklad, i vilken han hällt en rejäl skvätt rom. Men jag är trots allt rädd för att somna ikväll. Tänk om jag drömmer samma dröm igen? Den var så verklig att den känns som något som hänt på riktigt. Jag ska tänka på goda saker innan jag somnar. Och be. För Elsa. För oss alla.

Den 28 december 1947 
Mina farhågor var grundlösa. Inte ens min värkande hals väckte mig. Dessvärre har febern stigit under dagen och min hals svullnat om något ännu mer. Astrid har suttit i fotänden av min säng nästan hela dagen och lekt med sin nya docka. Vi har börjat sticka sockor åt henne, lilla Kersti. Dockan väcker en del minnen till liv. Jag minns min egen docka Aurora. Den som Elsa brände upp. Och när väl ett minne kommer, så följer fler. Jag försöker att tänka på annat. Morbror Karl kommer att sköta om djuren åt mig imorgon. Men jag hoppas vara frisk då. Eller åtminstone att febern gått ner. Har läst några sidor till av Dvärgen. Han är en förfärlig person.

Den 29 december 1947
Fortfarande mycket kallt ute. Fortfarande sjuk. Febern vill inte ge med sig. Det känns som att jag har en stor knöl i halsen. Orkar inte skriva mer idag.

Den 30 december 1947 
Har sovit större delen av dagen. Vinden viner och morbror Karl säger att det nog kommer att komma mycket snö i natt. Jag måste bli frisk nu, för på nyårsdagen reser han. Han ska med ett fartyg som ska gå ända till Brasilien. Han vet inte när han kommer hem igen. Kanske till nästa jul. Jag måste bli frisk så vi hinner prata. Jag vill fråga honom om mor.

Nyårsafton 1947 
Adjö 1947. Må 1948 bli bättre än föregående år, men sämre än kommande. 
Jag har mycket hög feber. Kan inte längre svälja annat än teskedsvis. Albert ska ta mig till doktor Berker imorgon. Han är så orolig att han inte ens skojade som han brukar. Doktor Berker är det enda som hjälper när kroppen värker.

Den 4 januari 1948 
Hemma igen. Jag har legat på Vänersborgs lasarett i tre dagar. Min onda hals visade sig vara en halsböld. Denna skar de upp och sedan fick jag en medicin som heter penicillin. Den smakar fruktansvärt. 
Jag är väldigt ledsen över att morbror Karl hann resa innan jag kom hem. Nu får vi inte tillfälle att talas vid på mycket länge. Han lät mig i alla fall behålla Dvärgen. Han har skrivit i den till mig. "Lova mig att läsa, och inte bara sitta i köket och jäsa." 
Han ska få för att jäsa i köket. Jag saknar honom redan.

Den 12 februari 1948
Det är oerhört kallt. På nätterna närmare 30 minusgrader. Jag förgås av trötthet. Jag är ute i ladugården varje natt och hackar hål i vattentrågen. När det är så kallt äter kreaturen mest hela tiden. Viktigast är att korna får i sig vatten. Och hästarna förstås. Grisarna reder sig genom nästan vad som helst. Igår natt hörde jag märkliga ljud från logen, men jag vågade inte se efter. Kanske är det bara kylan som vrider om bjälk och plank. 
Efter julhelgen trodde jag att jag var med barn igen. Men det visade sig vara falskspel. Min blödning uteblev, men inte för att jag var med barn. Jag tänker ofta på Gud. Vad vill han med mig? Varför nekar han mig ett barn till? Har jag inte gjort vad Gud kräver? Hedrat min fader (och moder). Varit min make trogen? Allt jag vill är ett barn till.

Den 28 juli 1949 
Jag är en usel dagboksskribent. Jag har tänkt mycket på att skriva, men det blir aldrig av. Sedan jag senast skrev har jag varit med barn och förlorat det. Denna gång gick det långt. Mycket längre än de föregående gångerna då det bara kommit blod och klumpar. Nu kom ett barn med ansikte, armar och ben. Men blå och död. Litet nog att bo i min hand. Barnet såg ut som en älva. Det värker i mig fortfarande, men jag är rädd att Albert tar mer illa vid sig än jag. Han älskar Astrid, men längtar så väldigt mycket efter en son. 
Det var en pojke vi begravde för snart två månader sedan. Han fick namnet Elias.Albert snickrade kistan själv. Nu finns han där uppe i himlen med sin bror Bo. Jag lider mer för Alberts skull än för vår döde pojke. Men mest av allt lider jag för Astrid som så mycket sett fram emot en lillebror. Hon minns knappt Bo. 
Pastor Johannisson har varit ett ovärderligt stöd. Jag vet ju att han själv har gått igenom samma sak. Två dödfödda flickor har han och hans hustru begravt. 
Nu när jag skriver förgås jag nästan av värmen. Den har hållit i sig i veckor och jag är rädd att brunnen sinar snart. Det är något märkligt i luften. Jag har aldrig, så vitt jag minns, varit med om att gräshopporna kvider redan i juli. 
Jag fick ett brev från morbror Karl förra veckan. Det var daterat i april i Kapstaden, allra längst söder ut i Afrikat. Han skriver att han kommer hem till jul. Måtte han hålla det löftet för han kom inte i julas. Jag har inget nämnt i brevet till morbror om vår döde pojke.

Kapitel 11. (Jorun)

Pojken. Jorun tänker på honom som det trots att han är lång, kraftig och skäggig. Han har keps och en hoodie med luvan uppdragen, och vill inte möta hennes blick utan stirrar envist ner i bordsskivan. Händerna gömda i tröjans fickor, axlarna uppdragna. 
   "Vill du berätta lite om vad du gjort efter gymnasiet?" 
   Pojken rycker på axlarna. Han har inte gjort något alls efter gymnasiet. Bara varit sjukskriven. 
   "Men nu är du här och det tycker jag är bra. Jag tycker att det är jättebra att du kommit hit. För jag vill gärna hjälpa dig att komma vidare. Komma ut i livet så att du kan klara dig på egen hand." 
   Ingen reaktion. Jorun sneglar på läkarintyget han lämnat tillsammans med sin ansökan. Depression. Social fobi. Ångest. Insomnia. Han, som så många andra ungdomar. 
   "Jag kan inte hjälpa dig om du inte pratar med mig. Berätta hur det kommer sig att du kommer hit först nu, och inte redan när du gick ut gymnasiet?" 
   Pojken drar ett djupt andetag. 
   "För att farsan sa att jag måste gå hit. Han vill inte försörja mig längre." 
   "Okej. Jag tycker det låter som att du har en klok pappa. Du är tjugoett år nu. Du behöver ta ansvar för ditt eget liv och göra något av det." 
   Pojken sitter tyst länge innan han svarar. 
   "Men jag mår inte bra. Och det blev fan inte bättre av att farsan sköt syrran." 
   Jorun måste anstränga sig till det yttersta för att dölja chocken. Väger orden noga innan hon släpper ut dem. 
   "Så… din pappa sköt din syster? När hände det?" 
   Äntligen möter han hennes blick, och han ser genuint förvånad ut. 
   "Syrran är en… var en hund." 
   Lättnaden hos Jorun är oändlig. En hund. Bara en hund.Men ändå. 
   "Hur kommer det sig att han gjorde så? Var hunden sjuk?" 
   "Nej." 
   Pojken sluter sig igen. Tystnar. Men Jorun vill veta. Hon känner på sig att det har betydelse. 
   "Vill du berätta varför din pappa sköt hunden?" 
   "Hundarna", mumlar pojken. "Han sköt dem båda två." 
   "Vill du berätta varför?" 
   Pojkens andhämtning ökar. Magen tar i bordskanten för varje andetag, men han verkar inte märka det. Så exploderar han. 
   "För att jag inte tog hand om dem som jag skulle! Och för att farsan inte orkar sköta allt själv! Därför sköt han dem! Därför!" 
   Pojken reser sig så hastigt att stolen faller omkull. Ser villrådig än på Jorun än på dörren. Jorun sitter med fingret på larmknappen. Hoppas att hon inte ska behöva trycka. 
   Slutligen reser han upp stolen och sätter sig igen. Ursäktar sig mumlande. 
   "Det är ingen fara Tobias. Jag förstår att det här är jobbigt för dig att prata om." 
   Jorun känner sig eländig efter besöket. Vanligtvis är hon bra på att möta människor som mår dåligt. De brukar känna förtroende för henne. Berätta om vad som tynger dem. Trasiga barndomar, skilsmässor, övergrepp, missbruk. Men den här pojken lyckades hon inte nå. Tvärtom, han var mer distanserad när han gick än när han kom. 

Kapitel 12. (Tobias)

Han kommer säkert inte att få några pengar. Han kunde ju knappt svara på en enda fråga. Och det lilla han berättade lät patetiskt. Det blev på ett märkligt vis väldigt konkret när han hörde sig själv säga orden. Arbetslös, deprimerad, sjukskriven. Alla hans kompisar har jobb eller pluggar. En har till och med startat eget. Men han, han sitter hemma och äter sig fet och lever på Farsan. Som tydligen blivit galen. Precis som morsan. 
   Men om. Om han skulle få pengar. Kanske köper han en enkelbiljett då. 
   Tobias törs knappt vara i samma rum som Farsan efter det där med hundarna. Farsan som pekat på honom med geväret. Inte siktat, bara pekat. Men ändå. Med en gevärspipa framför näsan protesterar man inte när den som håller i geväret kräver att man ska hämta en spade och gräva. Så han hade grävt i mörkret medan Farsan suttit i hundgården och lipat. Någon tjäle att tala om var det knappast. Ett par centimeter hård skorpa, sedan mjuk lera. Och för första gången sedan Händelsen hade Tobias känt något annat än ångest. Han hade liksom brunnit inombords. Bröstkorgen. Magen. Huvudet. Hjärtat.
   Och han brinner fortfarande. 
   Tobias kliver ur sängen och går till badrummet. Ställer sig framför spegeln och möter sin blick. Tvingar sig att hålla den kvar. Betraktar sig. Dubbelhakan. Det vildvuxna skägget. Håret. Ögonen han fått så många komplimanger för, de växer ju längre han stirrar. Spärras upp. Öppnas. Djupblå ögon bekransade av långa svarta täta ögonfransar. Han vill vika undan, slå ner blicken, gömma sig, men något håller den fixerad. En kraft utom honom. Han förmår inte röra sig, inte ens blinka. 
   "Gör något", viskar han, "gör något för fan." 
   Han plockar fram asken med rakblad. 

Kapitel 13. (Regina)

Hon vet inte varför minnet dyker upp just nu. Tapetkniven. Men en flaska vin kan ha den effekten. Minnen dyker upp.

   Hur hon hittat Joel med kniven framför canvasfotot. Fotot hon tagit av honom under porträttfotokursen hon gått något år innan skilsmässan. Läraren hade sagt att det var en mycket bra bild. Och det var den. Det var ju Joel. Stolt hade hon gjort en rejäl förstoring och hängt upp den i vardagsrummet intill de andra porträtten. Joel hade varit generad och förtjust på samma gång. Martin hade länge betraktat tavlan innan han torrt konstaterat att det fanns spår av snor vid ena näsvingen. Sedan skrattat. Han skrattade alltid efter den typen av kommentar. Skojar ju bara.
   Men visst var det så. Om man tittade riktigt noga, letade efter fel, så kunde man ana lite torkat snor vid ena näsvingen. Regina hade sett Joels glädje slockna, och utan att säga något hade Joel lämnat rummet.
   Första gången Joel sett tavlan i lägenheten de flyttat till direkt efter skilsmässan hade han sagt att han hatade den. Han ville att hon skulle ta ner den och gömma den. Helst elda upp den. Vid ett annat tillfälle, när hon tapetserade sitt sovrum i huset de nu bor i, och haft tapetkniven liggande framme, hade hon kommit på honom precis när han skulle börja skära i canvasen. Så lugnt hon hade förmått hade hon förklarat att hon skulle bli väldigt ledsen om han förstörde tavlan. Sagt till honom att det var ett fint foto. Att han var fin.
   Det går längre och längre mellan tillfällena då Joel säger något om tavlan. Regina tömmer upp ytterligare ett glas. Hon struntar i morgondagen. Inget betyder ändå något. Allt är meningslöst. Förstört. Hon kunde ha varit mer tillmötesgående mot Martin. Inte bråkat så mycket om vissa saker. Inte sagt nej så himla ofta. De kunde fortfarande ha varit en familj om hon inte hade varit så jävla ogin. Otrogen.
   Under kvällen har tre sms från Jonas kommit. Han undrar när de ska träffas. Aldrig, vill hon svara, men vet att det är bättre att inte svara alls. Jonas har tendenser. Otrevliga tendenser. Att hon var otrogen mot Martin med Jonas ter sig ibland obegripligt.
   Regina drar till sig dagboken från soffbordet. Finner en slags tröst i att läsa den. Höra en annan röst än sin egen. 

Julafton 1949
 Morbror Karl är hemma! Jag är så glad. Men trött! Har inget hört från Elsa. Men så skickade jag heller inget julkort detta år. 

Juldagen 1949
Pastor Johannisson pratade om Guds eviga kärlek och hur allt leder till kärlek om vi bara tillåter oss. Om vi släpper allt förtret och vågar se vår nästa i samma ljus som vi ser oss själva. Morbror Karl följde inte med till julottan i år heller. Han sa redan igår kväll att han kände sig krasslig. Väldig tur att han hade några flaskor rom med sig att bedöva sin såriga hals med. Jag vet att pastor Johannissons hustru är havande i sista skedet. Jag ber varje dag att det ska sluta väl. De har ju redan fått begrava två dödfödda barn. Hur kan Gud ta nästan fullgångna barn från deras mödrar? Och fäder. Jag vet att det är ogudaktigt att tänka så, en stor synd till och med. Gud har en plan. Ibland förstår vi den inte. Men jag förstår inte alls vad Gud ska med alla dessa döda barn till. Efter julottan kramade Johannisson min hand länge. Jag blev glad av det. 

Annandagen 1949
Jag drömde om Elsa igen. Samma dröm som förföljt mig i flera år nu. Det skrämmer mig så att jag inte ens vågar tala om det med någon. 

Regina lägger ifrån sig boken och går ut i köket och fyller på sitt vinglas. Åter i soffan bläddrar hon förbi korta sporadiska noteringar om vardagliga händelser. Lägger märke till att det ibland går många månader mellan noteringarna. År. 

Den 7 januari 1951
Idag fyller jag 30 år. Och Elsa förstås. Jag och Elsa fyller 30 år. Jag har fortfarande inte hört ett ord från henne. Någon resa till Uppsala har aldrig blivit av. Jag har inte ens tagit upp det med Albert. Vi firade med slottsstek och tårta. Jag fick ett par nya handskar. Kalvskinn. De ser mycket dyra och eleganta ut. Astrid gav mig en näsduk med mitt namn broderat. Hon är mycket duktig. Eftersom det är söndag har jag förstås varit i kyrkan och lyssnat till Johannisson. Albert var tvungen att stanna hemma och passa på Tindra som har inflammerade juver. Johannisson gratulerade mig efter gudstjänsten. Jag vet inte hur han kunde veta att det är min födelsedag. Kanske känner han till alla församlingsmedlemmars födelsedagar. Det är ju bara att titta i kyrkböckerna. Han är inte alls så hjärtlig och glad som han var förr. Jag tror att det tredje dödfödda barnet knäckte något i hans själ även om han inte själv säger något om det. Själv är jag med barn igen. Jag vågar inget säga till Albert ännu. Vågar inget säga till någon. Men jag har en märklig känsla i kroppen. Det här barnet kommer att leva. 

Den 24 juni 1951
Albert har kommit med en alldeles oerhörd nyhet. Han har ärvt nästan 22 000 kronor av en kusin i Amerika. 22 000 kronor!! Albert har bestämt att vi ska använda pengarna till att bygga till huset. Hela baksidan ska få en ny byggnad med badrum och två sovrum! Ett badrum med vattenklosett och badkar. Och jag ska få linoleummattor på alla golv. Aldrig mer ska jag behöva knäskura ett enda trägolv. 

Den 5 september 1951
Det blev en pojke. Han föddes levande och välskapt den 30 augusti. Olof ska han heta efter Alberts far. Vi är så glada. Astrid är en mycket hängiven storasyster. 

Regina bläddrar förbi mängder av noteringar som mest innehåller vikt och längdmått på gossen Olof, och de framsteg han gör. Kor som kalvar, suggor som grisar, timmer som dras hem, väder och en hel del beskrivningar av vad pastor Johannisson säger och gör. Hon passar på att fylla vinglaset (bara ett till) efter att hon tittat till Joel som ligger och sover. 

Den 22 mars 1953
Äntligen! Idag sa Albert att så snart tjälen gått ur backen ska vi gräva för den nya husgrunden. Han har lovat mig att innan vintern ska jag ha ett alldeles nytt och modernt badrum. Det har han lovat ganska länge nu. 

Den 26 september 1953
Inte blir det särskilt ofta vad man tänkt sig. Vi skulle börjat gräva i våras, men inte förrän idag blev det dags. Jag förstår ju att det inte blir något nytt badrum innan vintern i år heller. Men vad gör väl det? Har jag levt utan badkar och vattenklosett ända till nu, så kan jag väl göra det en vinter till. 

Den 6 oktober 1953
Jag fick brev från Middlesbrough idag. Morbror Karl kommer hem till jul. Julafton 1953 Jag fick en grammofonspelare av morbror Karl! Och en grammofonskiva med Billie Holiday. Och en läskedryck som heter Coca-Cola. Jag tycker inte om smaken. Men flaskan är fin. Den ska jag spara. Morbror är trött nu, säger han. Kanske ska han ge upp sjömanslivet och bosätta sig på land igen. Jag har sagt att han kan bo här hos oss. Nu när vi ska få två sovrum till. Och, så klart, morbror känner sig lite krasslig så han kommer inte med på julottan imorgon. Han hade dock ingen rom med sig i år. Bara vanligt brännvin. Jag oroar mig för honom. Han dricker för mycket. Vi pratade om boken han gav mig för flera år sedan. Dvärgen. Jag sa att jag inte tycker om den. Att jag tycker att Dvärgen är hemsk. Karl sa att jag i så fall borde läsa boken en gång till och att jag då skulle använda den hjärna Gud förlänat mig. Jag tror inte han var sig själv. 

Den 13 januari 1954
Elsa är död. Funnen ihjälfrusen under en snödriva efter stormen som drog fram över Uppsala för några dagar sedan. Ja, på vår födelsedag. Det var Johannisson som kom med dödsbudet. Han i sin tur hade fått 40 bud från polismyndigheten i Uppsala. Jag skäms över att skriva att jag är mer lättad än ledsen. Jag var så rädd för henne. Till och med rädd för drömmarna. Albert tog dödsbudet hårdare än jag väntat mig. Bara försvann ut i verkstaden. Och där sitter han än. Jag har inget berättat för Astrid. Jag måste låta det värka ut, för som det är nu kan jag inte tala om det utan att brista i gråt. Jag vet inte varför, men jag vill inte gråta. Kanske skulle jag då inte kunna sluta. För det värsta är att det finns ett barn. En flicka, ett år äldre än Astrid. Ingrid heter hon. Tänk att jag haft en systerdotter alla dessa år utan att veta om det. Hon, den stackaren, hade suttit hemma och förgäves väntat på mor sin. När det gått både två och tre dagar och maten var slut hade hon gett sig ut, gått till polisstationen. Och då visste de genast, ty kroppen av en kvinna hade hittats dagen efter den förfärliga stormen. När Johannisson berättade detta var jag tvungen att fråga om han hade fått veta något om vad Elsa hade på sig när de fann henne. Det visste han inte. I stället fick jag telefonera till polismyndigheten i Uppsala. En poliskonstapel läste innantill, att kvinnan vid anträffandet varit klädd i klänning, en röd filtkappa, nylonstrumpor samt röda högklackade skor. Hon saknade huvudbonad, så som hatt, mössa eller sjalett. Jag kunde inte ens förmå mig att säga adjö till den hjälpsamme konstapeln. Drömmen jag drömt i alla dessa år! Samma dröm om och om igen. Elsa som kommer hem. Stelfrusen och blå. I dessa kläder. Nu kom visst Albert in, jag blev så rädd att pennan slant. Jag måste tala med honom om flickan. De säger att fadern är okänd. Hon har ingen annan än oss. Flickan måste få komma hit och vi ska ta hand om henne som vore hon vår egen dotter. 

Regina läser sista sidan med handen för ena ögat, slår sedan igen boken. Jag måste sluta dricka så här. Ytterligare ett sms har kommit från Jonas. Hon raderar det utan att läsa.

Kapitel 14. (Jorun) 

Alexander ringer när hon är på väg till jobbet. Han låtsas vara normal, och försöker övertyga henne om att han är en alldeles vanlig människa på väg till eller från en plats där han behövs. 
   Men hon vet. Ringer han vid den här tiden på dygnet betyder det inte att han klivit upp när klockan ringt vid sju, utan snarare att han har dygnat. Morsan, kan du låna mig fyrtio kronor till tunnelbanan. Bara tills i övermorgon. Då får jag socpengarna.
   Nej, inte ens fyrtio kronor. För hon vet att han ringer och messar minst tio personer. Och då blir det 400 kronor.
   Alexander lägger på utan att säga hej då. Resten av vägen tänker Jorun på sista året han bodde hemma då hon fortfarande bott kvar i huset. Hur blind hon varit. Att det var så trögt att få honom ur sängen om morgnarna. Nattätandet. Den märkliga doften på hans rum. Och hur hon slutligen letat igenom rummet från golv till tak när han och den dåvarande flickvännen lämnat huset för en helg.
   Cannabisplantan på kattvinden. Ett egenbyggt växthus i ett gammalt stationärt datorskal. En växtlampa och lite plast. Tydligen allt som behövs.
   Hon hade strimlat plantan och stampat ner den i åkern utanför huset. Kört det så kallade växthuset till soptippen och rasande suttit och väntat på att han skulle komma hem.
   Men du då? Du dricker jävligt mycket vin mamma. Så du ska inte säga något.
   Och det var ju sant. Hon drack jävligt mycket vin då. Under flera år drack hon alldeles för mycket vin. Så det är hennes fel att han knarkar. Helt klart hennes fel.
   Den där tuffa kärleken hon fått lära sig om i stödgruppen, den känns vissa dagar inte äkta. Hon känner att hon är skyldig honom något.

Kapitel 15. (Tobias) 

Han vaknar och hyperventilerar. Drömmen hade varit så verklig att det tar honom flera sekunder att inse att det faktiskt bara var en dröm. Han måste tända lampan för att försäkra sig om att han inte har blod på händerna. Händerna är rena. Fuktiga av svett, men rena. Hela han är fuktig av svett. 
   Andningen vill inte lugna sig, så Tobias rullar darrande ur sängen och ställer sig på golvet. Benen skakar när han lyfter armarna mot taket och koncentrerar sig på att andas in genom näsan och ut genom munnen. Efter ett par minuter hittar han rytmen. Långa djupa andetag. 
   Händelsen. 
   I drömmen hade den slutat på ett annat vis, och Tobias fylls av en våldsam lust att göra drömmen till verklighet. Spelar upp slutet inom sig om och om igen. 
   Så tyst han förmår smyger han ut till badrummet och tänder lampan. Gör sin stirrövning som han kallar den. Betraktar sig själv. Det slätrakade ansiktet. Det snaggade håret. Han klarar inte många sekunder innan han måste vika undan. Gömma sig. Men han klarar åtminstone längre än igår. Och igår hade han sagt till Farsan att han skulle flytta så snart han bara kunde. Farsan hade inte svarat där han satt och glodde på teven. 
   På väg tillbaka till sovrummet tycker sig Tobias höra ett mummel från Farsans rum. Försiktigt lägger han örat mot dörren. 
   Jag förstår mig inte på honom. Han bara sitter här och blir fetare och fetare. Deprimerad säger han. Ja, han har läkarkontakt. Men vad fan har han att vara deprimerad för? Har jag inte gett honom allt? Hade han haft en farsa som min hade jag fattat bättre. Och vem fan mår egentligen bra? Men jag reser mig och går till jobbet varje dag ändå. Ja, men … 
   Vem fan pratar Farsan med mitt i natten? Om honom? 
   Ilskan blossar upp men självdör lika fort. Tvånget att äta överfaller honom. Han måste ha något. Kolla på någon serie. Något som kan få bort tankarna på allt. Något som kan ta udden av verkligheten.  
   I köket hittar han inget av värde, inget han egentligen vill ha. Han tar en näve sockerbitar och smyger upp på rummet igen och letar fram en gammal säsong av Game of Thrones. Knaprar på sockerbitarna tills han faller i sömn, lagom till att Farsans väckarklocka ringer.

Kapitel 16. (Regina) 

Det är något som är annorlunda med Annika i dag. Inte bara kläderna och håret. Det är något med ögonen. De lyser. Strålar. Och Annika rör sig snabbt och lätt, inte alls den vanliga toffelhasande gången. 
   De slår sig ner på pinnstolarna och Annika frågar hur veckan varit. Bra, konstaterar Regina och det är ju sant eftersom Joel har varit hos henne. Hon berättar att hon haft ytterligare ett anfall, att Martin nästan orsakat henne en hjärnblödning genom att be henne hämta Joels pass, och att hon hittat en gammal dagbok i en vägg. 
   "Jag funderar på om den tillhör den gamla damen jag köpte huset av. Affären gjordes ju upp via ombud, så jag har aldrig träffat henne, men som jag förstod det så har hon ägt huset i väldigt många år." 
   "Spännande", säger Annika ointresserad. "Hur har det gått med sovandet då? Har du sovit i din säng?" 
   Regina skakar på huvudet. "Jag tror faktiskt att jag håller på att bli galen. Vissa nätter kan jag inte tänka på annat än att jag gjort mitt livs största misstag som lämnade Martin. Trots att…" 
   Regina tystnar. Annika kliar sig med pennan i huvudet och lutar sig fram.
   "Tänk dig ditt äktenskap som ett skepp som kapsejsar mitt ute på havet. Du faller i vattnet, kämpar för att inte sjunka. Så får du syn på flytande bråte från skeppet. Du simmar dit och klänger dig fast." 
   Annika gör en kort paus för att se om Regina är med. "Jag tror du förstår vart jag vill komma. Minnena av Martin, de du väljer att minnas, de är bråten du klänger dig fast vid. Men bråten är bräcklig, och kommer inte att hålla dig flytande i nästa storm. Och den kommer, var så säker. Du tycker kanske att bråten är bättre än att bara skvalpa runt i vattnet? Vem vet vad som rör sig i det? Vem vet vad som döljer sig under ytan? Bråten känns tryggare än simturen mot land. Långt där borta kan du ju ana land om du bara ser efter. Det är förvisso långt att simma, men land är i sikte. Men du vågar inte. Så du väljer den opålitliga bråten." 
   Annika tystnar och ser uppfordrande på Regina som med skepticism i blicken blänger tillbaka. 
   "En hög med bråte? Är det din diagnos?" 
   "Jag är terapeut", säger Annika stillsamt, "jag ställer inte diagnoser. Men frågor. Blir du provocerad av mitt resonemang?" 
   "Inte egentligen. Jag vet inte vad jag blir." 
   Annika sitter tyst och Regina uppfattar hennes frustration som en lågfrekvent vibration i rummet. 
   "Oavsett vad som fått skeppet att kapsejsa så är det ett faktum. Ert äktenskap har gått i kvav. Det är trasigt, sönder. Martin har simmat i land och gått vidare. Du klänger dig fast vid gammal bråte." 
   "Ja. För att det var mitt fel. Jag kunde ha försökt mer. Jag kunde ha bjudit till. Jag kunde ha gett fan i att vara otrogen. Jag kunde ha…" 
   Annika suckar så omärkligt hon förmår. 
   "Vi tar det igen då. Föreställ dig följande scenario: Martin kommer hem till dig och ringer på dörren. Han står där och säger att han älskar dig och vill ha dig tillbaka. Vad väcker det för känsla i dig?" 
   Regina sitter tyst länge. Skäms över tårarna som hotar att bryta igenom. 
   "Glädje. Sorg. Frustration. För jag kan inte gå tillbaka till honom, det är omöjligt." 
   Annika rätar ut sitt högerben tills det knäpper till. Drar det tillbaka och sträcker upp sig på stolen. 
   "Varför är det omöjligt?" 
   "För att jag inte kan ha sex med honom." 
   "Varför?" 
   "För att det är förstört." 
   "Hur blev det förstört?" 
   "Hur?" 
   "Ja, hittills har vi mest pratat om vad du anser att du gjort för fel. Din skuld, din ånger. Men jag har en känsla av att det inte är hela sanningen. It takes two to tango och så vidare." 
   Regina gnager på vänster pekfingerknoge. Stryker bort inbillade hårstrån från ansiktet. Drar i nästippen, stryker under den. Petar sig i ögonvrån. Fnyser. 
   "Jag… vill inte gå in på det nu. Men det hände saker. Jag sov ju för fan på soffan sista halvåret vi bodde tillsammans. Klarade inte av att…" 
   "Då låter det som ett klokt val att lämna." 
   "Jag hade kunnat anstränga mig mer." 
   "Att skönmåla ett förhållande eller äktenskap en tid efter uppbrottet är inte ovanligt. Snarare regel än undantag. Och så försöker man igen, för den ensamma verkligheten ter sig skrämmande. Är skrämmande. Men du måste släppa den där bråten och börja simma Regina. För den där bråten kommer att sjunka så småningom, och vid det laget kan du ha drivit långt ut på havet, långt bort från land." 
   Motvilligt måste Regina erkänna att det finns en logik i det Annika säger. Och hon kan inte låta bli att fråga Annika om något särskilt hänt, hon är så annorlunda. 
   Annika rodnar och kan inte hålla tillbaka ett stort leende. 
   "Jag är visst kär. Gamla kärringen. Det är aldrig för sent." 

Kapitel 17. (Jorun) 

Hon är rädd att det är för sent. Att han knarkat sönder hjärnan, att han aldrig kommer kunna ta rätt beslut, aldrig kommer att kunna förstå att det han håller på med tar livet av honom. 
   Alla dessa ändlösa gräl om cannabis efter att hon hittat den där plantan. Att cannabis skulle vara mindre farligt än alkohol. Att cannabis faktiskt används som läkemedel. 
   Morsan, cannabis är helt ofarligt, jag fattar inte vad du går på om. 
   Det hade tagit mindre än ett halvår efter att han flyttat hemifrån för att läsa på högskolan som det stått klart hur illa det var. Hon hade anat oråd när han aldrig kom hem och hälsade på som han lovade. Inte heller hade han tid att ta emot besök i studentlägenheten. Och en tidig morgon i maj samma år som han flyttat hade han ringt och sagt att han stod på järnvägsspåret och väntade på Oslotåget. 
   För cannabisrökningen hade lett till paranoia och ångest, vilken han dämpat med bensodiazepin i allt högre doser. Ochannat om det för dagen inte gick att få tag på benso. 
   Jorun hade ringt polisen som sökt av spåren utan att hitta någon. Sedan hade ett halvår följt i rasande tempo utför. 
   Det första behandlingshemmet hade varit beläget i Halland och Jorun hade känt hopp. Då betraktade hon fortfarande Alexander som en vanlig ung kille som gjort några ovanligt dumma val. Ungdomligt oförstånd. Alexander var egentligen ingen knarkare. Ingen riktig knarkare. Och efter en månad eller två på behandlingshemmet skulle han själv inse det. 
   Redan första veckan hade han fått bensodiazepin och andra vanebildande preparat utskrivna av privatläkaren som varknuten till behandlingshemmet, och Jorun hade rasat. Till ingen nytta. Efter sju månader hade Alexander dragit, och då han inte varit föremål för tvångsvård var det heller ingen som hindrat honom. Från behandlingshemmet hade Alexander åkt raka vägen till en kompis. 
   Kom hem när du är klar, hade Jorun sagt till honom, men det hade dröjt nästan ett år. 
   När han till slut kom hem var han en främmande människa.

Kapitel 18. (Tobias) 

Två år kan vara en ohyggligt lång tid. Så lång att man knappt minns hur det var före. Allt är liksom bara efter. 
   Tobias sitter och tummar på studentfotot. Det arrangerade fina fotot, taget innan han åkt till skolan för utspringet. Han ser glad ut. Är glad. Han minns att framför honom håller fastern på att förbereda mottagningen. Farsan har slagit på stort. Till och med köpt ut åt honom. Han har kusiner som ska komma, fastrar, en moster, farfar och alla grannar. Morsan skulle så klart inte komma, men hon hade skickat ett gratulationskort med femhundra kronor. Skrivit att hon önskade att hon kunde, men att Tobias ju visste hur det var. 
   Ja, han visste. 
   Morsan tål inte folk. Inte för många åt gången åtminstone. Klena nerver. Sådan var hon från början, hade Farsan berättat. Farsan hade tyckt att det var lite gulligt. Men till slut gick det inte. Hon började inbilla sig saker. Som att grannarna spionerade på henne. Att Försäkringskassan hade buggat deras hus. 
   Att grönsakerna i affären var farliga att äta för de kunde varaförgiftade av nån psyksjuk människa. Eller att vattnet i kranen vissa dagar kunde innehålla kallocain, vilket Tobias inte förstått innebörden av förrän han tvingats läsa Karin Boye på gymnasiet. 
   Det var när Tobias skulle börja skolan, och morsan vägrat släppa i väg honom, som Farsan kastat ut henne. Hon hade på fullt allvar trott att Tobias skulle kunna bli förgiftad och dö i skolan. 
   Tobias minns inte mycket av det, han var bara sju. Och sedan dess har han träffat henne högst fyra gånger om året. 
   Hon ser ut som en gammal gumma trots att hon är yngre än Farsan. Uppsvullen och trög av medicinerna. Ibland saknar han henne. Han minns sagohörnan hon byggde upp i hans rum. Sagostunderna. Hon läste med samma inlevelse som vilken proffsskådespelare som helst. Sagor var hennes grej. Hon applicerade dem på verkligheten och såg tomtar och troll, häxor och trollkarlar överallt. Han fattade aldrig att det var sjukt. Trodde att de lekte. 
   Tobias slänger ner studentfotot i skrivbordslådan och läser messet från Omar igen. 
   Jag kommer hem i helgen. Ska vi ses? Käka pizza, spela? :) 
   För första gången på nästan två år vill Tobias träffa honom. Träffa någon överhuvudtaget. För första gången på väldigt länge känner han något alls när någon messar honom. Inser att han inte träffat en enda vän sedan Händelsen. Jo, sprungit på dem på byn förstås, i mataffären. Men de har inte haft något att prata om, för de flesta av hans vänner har gjort det där man ska göra efter studenten. Skaffat jobb, börjat plugga. Flyttat hemifrån. Som Omar. Han flyttade till Uppsala direkt efter studenten för att läsa väl valda kurser i väntan på att komma in på läkarprogrammet. Vilket han gjorde redan efter ett år. 
   Omar hade alltid skrattat åt det där att Tobias förfasade sig över hans kommande studier. Jag har inget val vettu, morsan dödar mig annars. Men Tobias visste att Omars morsa inte skulle döda någon. Hon är den snällaste morsa han vet. Jobbar som barnläkare och hade behandlat Tobias återkommande öroninflammationer i småbarnsåren. 
   Omars sätt att skylla läkarstudierna på sin morsa misstänker Tobias snarare har att göra med att han inte vill framstå som en streber. Han älskar Omar för det. Ändå. Hur ska han kunna se Omar i ögonen när han knappt kan möta sin egen blick? 
   Tobias låser upp skärmen. Skriver. 
   Kul att du kommer hem! Vet inte om jag hinner. Fullt upp här. Hör av mig. 

Kapitel 19. (Regina)

Joel deklarerar bestämt att han hellre dör än tar på sig gummistövlar till skolan. 
   Huvudvärken gnager redan bakom ögat och Regina vet att den kommer utvecklas till migrän innan dagen är slut. Att stanna hemma från jobbet är uteslutet. Huvudvärken är självförvållad. 
   "Snälla Joel, vad är det för fel på gummistövlar? Det ösregnar ju ute." 
   "Det är töntigt med gummistövlar." 
   "Nej, det är töntigt att tycka att det är töntigt med gummistövlar." 
   Joel glor på henne under lugg. Drar provocerande långsamt på sig stövlarna. 
   Vid ingången till fritids möter hon Victoria, och de bestämmer att Victoria tar med Joel hem efter skolan så att han kan leka med Noel. Joel och Noel. Bästa vänner. Och det skulle väl Regina påstå att hon och Victoria också är. Åtminstone hennes bästa vän eftersom Victoria är den enda vän Regina har i trakten. Victoria är uppvuxen här och har många vänner. Precis som Martin. För Martin var flytten till Brålanda en hemflytt. För Regina bara ytterligare en flytt, ytterligare ett uppbrott. Martin hade gett henne ett ultimatum. Flytta eller skiljas. Hon hade gått med på att flytta. Och så hade de hittat drömhuset i Martins gamla hemtrakter. En gulmålad sekelskiftesvilla med torn och spröjsade fönster, kakelugnar och strandtomt intill Vänern. Och hon hade trott att det skulle hjälpa. I ett sådant hus borde man ju leva lycklig i alla sina dagar. 
   Utan Victoria hade hon gått under. Särskilt när hon fick veta att Martin flera månader innan hon sagt att hon ville skiljas hade träffat en ny. Irma. Själv hade hon ju inlett en högst ytlig relation med Jonas bakom ryggen på Martin, så det var inte det. Det var bara det där med att Martin liksom simmade i land så snabbt. Simmade i land, ruskade av sig och gick vidare. Han verkade lycklig. 
   Medan hon använde Jonas som ett rakblad mot armen verkade Martin vara uppriktigt förälskad. Så förälskad att han helt hade försakat Joel. Regina hade ljugit när Joel frågat efter sin pappa trots att hon var frestad att säga som det var. Snart hade emellertid Irma gjort slut och Martin hade omgående träffat Engla. 
   Victoria hade, strax innan Regina lämnat Martin, lämnat sin sambo så de hade varit i en liknande situation båda två. Bortsett från att Victoria enbart varit glad över sin separation. De ägnar fortfarande några timmar i veckan åt att förbanna sakers tillstånd. 
   När Regina en kvart senare skyndar in på Dalslands Allehanda, vars redaktion praktiskt nog ligger vägg i vägg med den enda kvarvarande matbutiken i byn, sitter Göran och Elinor djupt inbegripna i ett samtal med församlingsprästen Peter Mikkelsen. Att kyrkan fortfarande betyder mycket för många människor hade förvånat Regina till en början, men hon hade utan vidare accepterat det och därefter haft en del med Mikkelsen att göra. Inte minst på grund av det sociala arbete kyrkan utför. Själv hade hon sagt upp sitt medlemskap i Svenska kyrkan ungefär samtidigt som skilsmässan gick igenom. Ett medlemskap som kändes lika relevant som att spotta tre gånger när en svart katt korsar gatan. 
   När mötet någon timma senare är över stannar Mikkelsen till vid Reginas skrivbord och förhör sig artigt om hennes väl och ve innan han lämnar redaktionen. Elinor suckar dramatiskt. 
   "Den du…" 
   "Va?" 
   "Är han inte lite lik George Clooney?" 
   Regina skakar sakta på huvudet och ler beklagande. 
   "Vad pratade ni om?" 
   "Helsidor. En varje vecka hela sommaren och hösten fram till jul. Kyrkan ska satsa på en mängd olika aktiviteter. De hoppas väl på att locka tillbaka avfällingarna." 
   Elinor flinar nöjt medan Regina rafsar ihop penna, block, kamera och en halv kexchoklad hon haft liggande i skrivbordslådan tillräckligt länge för att undra om den fortfarande är ätbar. Hon ska ut och intervjua ett par om den gigantiska solcellsanläggning de byggt för privat bruk. 
   Efter det en intervju hemma hos den nya socialchefen i Melleruds kommun. Den tredje på två år, vilket kommer att bli huvudfrågan i intervjun. Skrivandet tänker Regina göra hemma. 
   På vägen till solcellsparet ringer Mikkelsen och undrar om Regina vill skriva om satsningen kyrkan ska göra. Han glömde visst fråga henne tidigare idag. 
   "Vi kan ta det över en lunch", säger han, "jag bjuder." 
   De kommer överens om att ses i Gula Huset klockan tolv på fredag.

Kapitel 20. (Jorun) 

Till skillnad från de flesta andra människor ser Jorun inte fram emot fredagar mer än hon ser fram emot någon annan dag i veckan. Tvärt om är hon en aning skeptisk. Faktiskt lite rädd. Rädd att hon plötsligt ska få för sig att hon är normal. Att hon kan gå till Bolaget och köpa en flaska vin, och dricka halva på fredag och halva på lördag. Eller gå på AW och bara ta två glas av något. 
   Men nu är det trots allt fredag och hon köper en sexpack Coca-Cola i glasflaska samt den obligatoriska citronen. Detta är numera hennes passion, och hon inbillar sig att Coca-Cola på glasflaska är godare än på burk och definitivt godare än på plastflaska. 
   Sedan rövincidenten på Ica har hon inte vågat sig dit utan handlar i stället på Hemköp. Det förvånar henne att hon ens tänker på det som rövincidenten. Helt klart har något hänt med henne, och det oroar. Tänk om hon säger något betydligt värre? Tänk om hon plötsligt säger vad hon tänker när hon sitter med en klient? För det händer trots allt ibland att hon tänker saker som inte ska uttalas. 
   Alexander ringer när hon är på väg ut från affären. Hon hör direkt att han är påverkad. Han talar snabbt och osammanhängande. Säger att han ringer bara för att tala om för henne att hon är den sämsta mamman som finns. Elins mamma har minsann hjälpt dem hur mycket pengar som helst. Tusentals kronor. Men han, vad får han för hjälp av sin mamma? Han måste skämmas inför Elin. 
   "Och hur kommer det sig att ni vuxna människor behöver så mycket hjälp? Ni har ju försörjningsstöd båda två. Det är fullt möjligt att leva på. Om man inte lägger pengarna på knark och alkohol." 
   Hon låter som en förnumstig petimäter. Nedlåtande fast hon inte menar det, inte vill att det ska låta så. 
   "Vi har ingen mat. Bara lite vetemjöl som vi försökt göra bröd av men det går inte." 
   Jorun stannar till på gågatan och betraktar sig själv i ett skyltfönster. Ögonen är svarta hål. Håret blåser sidledes. Det blåser alltid i den här jävla stan. 
   "Gå på ett möte. Herregud, ni bor i Stockholm det finns möten överallt varje kväll. Gå på ett möte och ät där. Det bjuds alltid på fika innan." 
   "Fy fan morsan. Du vill att vi ska dö va?" 
   Han lägger på och Jorun stoppar tillbaka telefonen i fickan. Försöker gaska upp sig med att han åtminstone kallar henne morsan. En period kallade han henne bara vid förnamn. Jag vill inte prata med dig Jorun. Ring inte hit mer Jorun. 
   Joruns bostad är belägen vid gästhamnen. Hon köpte lägenheten när Alexander flyttade hemifrån och hon blev ensam i huset. Den kostade henne hela vinsten på försäljningen samt nästan alla hennes besparingar, men det var den värd. Hon älskar den öppna planlösningen och den stora balkongen i västerläge med utsikt över Dalbobron. Men som om hon hade onda aningar redan då, köpte hon en trea. Ifall Alexander skulle vilja flytta hem. Bara för en kortare period förstås. Och så var det ju bra att ha ett extra rum när det blev barnbarn. Tänkte hon då. Nu är barnbarn en skräckvision. Om Elin blir gravid, då börjar det riktiga helvetet. Jorun vet. 
   Hon arbetade under många år som barnutredare. Ända tills verkligheten krupit in överallt. Ända tills hon trott att hon var tvungen att dricka vin för att kunna sluta tänka på jobbet, slappna av, sova. 
   Så hon hade druckit. Nästan varje dag de sista två åren. När hon förklarat för beroendeterapeuten varför hon drack hade han, en rultig man i tomteskägg som hävdat att han var nykter alkoholist och alldeles lycklig ändå, svarat att det inte var sant. Och orsaken till att han visste det var att det nämligen finns tusentals barnutredare i Sverige som sköter sina jobb utan att dricka vin varje dag. 
   Jorun, hade han sagt och betraktat henne ingående, du drack för mycket för att du är alkoholist. Du blev inte alkoholist för att du drack för mycket. 
   Jorun hade blivit oerhört provocerad. Rasande. Sedan börjat gråta och sagt att om han inte fick henne att sluta dricka skulle hon ta livet av sig. Hon tänkte inte sluta som sin far som bokstavligen supit ihjäl sig. 
   Lagom till att Jorun skulle fira sex månader utan alkohol hade Alexander ringt, påtänd och psykotisk. Sagt att han stod på järnvägsspåret och väntade på Oslotåget. 

Kapitel 21. (Tobias)   

Det är länge sedan tågen stannade i Brålanda. De far förbi det gamla stationshuset utan att ens vinka. Norsktåget från Oslo i silver och rött, det far fortast. Som en käftsmäll om man inte är beredd. Svensktåget från Karlstad far sällan förbi i samma hastighet, och det låter mer. Skramlar och gnisslar. Liksom kvider. Svensktåget låter som att det lider. Det gör sannolikt också brålandaborna som ser tågen passera utan möjlighet att kliva på. Eller för all del av. 
   Tobias betraktar godståget som i sakta mak passerar övergången. Räknar vagnarna och är uppe i över trettio när telefonen ringer. Det är Omar. Han har fortfarande inte fått svar på sin förfrågan huruvida de ska träffas i helgen, och nu är det fredag. Tobias tvingar bort impulsen att slänga ifrån sig telefonen. I stället svarar han. 
   När bommarna går upp är samtalet över och de har bestämt att Omar ska komma hem till honom imorgon eftermiddag. Han kan knappt tro det själv när han svänger ut på riksväg med Farsans pickup. Han kör bil. Han är på väg till stan. Han har pengar. Den där Jorun ringde idag och sa att hans ansökan var beviljad, och att han borde ha pengarna på kontot i eftermiddag. Hon vill emellertid träffa honom snart igen eftersom de inte hunnit göra upp någon planering vid förra mötet. 
   Men nu, nu är han på väg för att storhandla i stan. Och han ska köpa öl till Farsan. Ett helt flak. Bara för att visa att han drar sitt strå till stacken som Farsan brukar säga. 
   Han hinner precis in på Bolaget innan klockan slår sex, och när han går ut med ölflaket i armarna undrar han om han ser normal ut. Ser han ut som vem som helst? Är det någon som kan ana? Ju mer han tänker på det, desto mer ökar hjärtslagens frekvens. Synfältet krymper. Tunnelseende. Och när fyra grabbar med hoodies kommer runt hörnet strax innan torget där han har bilen parkerad stannar hjärtat. Benen viker sig och han måste luta sig mot väggen. De kommer närmare. Stannar till och flinar. 
   "Ey brorsan. Vad är det med dig? Är du sjuk?" 
   Tobias tror att han skakar på huvudet. Han hasar ner längs väggen och blir sittande på trottoaren med ölplattan i knät. Han känner hur någon klappar honom tungt på axeln. Någon plockar bort ölen. Någon lyfter och drar. Han är inte förvånad att de inte orkar lyfta honom. Han väger trots allt etthundratjugo kilo. 
   "Sitt kvar i stället. Luta dig framåt. Huvudet mellan knäna. Så där ja. Jag går på vårdprogrammet förstår du. Jag vet vad man ska göra när någon får blodtrycksfall." 
   Tobias öppnar ögonen. En av grabbarna sitter på huk framför honom. I blicken lyser oron. De andra tre står en bit bort. En av dem håller Tobias ölplatta. 
   "Ni kan ta dem", mumlar Tobias. "Ni kan ta ölen det gör inget." 
   "Vi vill inte ha dina öl. Säg i stället vart vi kan hjälpa dig. Okej?" 
   Tobias blinkar. Rätar på ryggen och lutar huvudet mot husväggen. Folk glor när de går förbi. Tror väl att han är nåt jävla fyllo. Grabben framför honom reser sig och räcker Tobias sin hand. 
   "Kom igen nu jätten." Rösten är vänlig, leendet varmt. 
   Tobias sträcker långsamt fram handen. Låter den greppas och kommer på benen. 
   "Tack", mumlar han och kastar korta blickar på var och en av dem. Är det dom? 
   "Ska vi hjälpa dig någonstans? Har du långt hem?" 
   Tobias skakar på huvudet. "Nej. Nej, jag har bilen där borta." Han nickar mot torget. 
   Grabbarna börjar gå och Tobias följer efter. På parkeringen stannar de till och tittar frågande på honom. Han visar dem vägen till bilen. Grabben som bär ölflaket ställer ner det vid Tobias fötter. 
   "Du är inte full va? Man ska ju inte… köra bil då." 
   Tobias skakar på huvudet. "Nej, jag blev yr bara." 
   "Ta det lugnt med de där då, så du inte tuppar av igen." 
   Grabben ler och nickar mot ölplattan. Det finns inget hånfullt i leendet. 
   "Ta hand om dig mannen", säger grabben som dragit upp honom från trottoaren. "Vi ses." 

Kapitel 22. (Regina) 

"Jag hoppas att tillfälle uppstår att snart ses igen." 
   En artig standardfras förstås, men Regina blir glad av den. 
   Lunchen med Peter Mikkelsen hade varit oväntat trevlig. Med stor entusiasm hade han berättat om den kommande sommaren och höstens aktiviteter. Föreläsningar i olika ämnen med samtal efteråt, friluftsgudstjänster, musikgudstjänster med lokala band, samtalsgrupper, soppluncher för en tia, stödgrupper och inte minst midsommar- och julfirandet. 
   På frågan om kyrkan var desperat efter att få tillbaka medlemmar hade Peter först skrattat, sedan blivit allvarlig. Förklarat att det för honom inte handlade om medlemsavgifterna utan snarare om människans behov av andlighet. Att han vill få möjligheten att väcka tanken om det. Tanken om att människan behöver andlighet, även om hon tror sig stå över sådant. 
   Regina hade protesterat och sagt att religion ställt till med mer elände än alla krig tillsammans. Att religion i vissa fall är krig. Om inte med vapen, så i alla fall mentalt. 
   Religion, ja. Andlighet, nej, hade Peter med outgrundlig min svarat. Det är två skilda ting, men ändå närbesläktade. 
   Det finns ett talesätt, jag vet inte vem som står bakom det, men det går ut på följande: religion är för dem som är rädda att hamna i helvetet, andlighet är för oss som redan varit där. 
   Regina hade begrundat orden en lång stund innan hon frågat honom: 
   Har du? 
   Vad? 
   Varit i helvetet?

Regina tömmer det sista ur vinflaskan. Hon har lovat sig själv att sluta köpa BiB. Det blir för många glas då. Men nu är vinflaskan redan slut och det kryper i henne av obehag. Hon vill ha ett glas till. Eller två. Jonas har säkert vin hemma. Hon skulle kunna ringa och fråga. Cykla dit och låna en flaska. En kort stunds kalkylerande räcker för att slå bort tanken. Det skulle bli tjat, bråk. Varför vill hon inte ha honom? Varför kan de inte vara ett par? Duger han bara till sex? 
   Regina har inte varit rättvis mot honom. Gjort ont mot ont. Det har hittills inte bidragit till något annat än att hela byn skvallrat om otrohetsaffären som fått Martin att kasta ut Regina. Det är så talet går. 
   Ett sms från Joel avbryter tankarna som hotar att växa till en storm. 
   God natt mamma. Jag längtar efter dig <3 
   Hur kunde hon inte inse detta innan hon lämnade Martin? Att saknaden efter Joel skulle gnaga sönder henne. Att hon genom att lämna Martin också gav upp halva Joels liv. 
   Paniken väller upp och behovet av vin växer till desperation. Bara ett glas. Ett enda glas skulle hjälpa. Hon sträcker sig efter dagboken och hoppas att den kan styra in hennes tankar på en annan bana. Annars kommer den här kvällen sluta med att hon cyklar hem till Jonas.

Den 22 februari 1954 
Ingrid kom med tåget idag. Jag är glad över att äntligen få träffa min systerdotter, men ledsen att det är under dessa omständigheter. Sedan jag fick budet om Elsas död har jag knappt sovit. Inte heller Albert. Visst förstår jag att han har bekymmer om mig och allt som varit med Elsa. 
Hur illa det var innan hon blev bortskickad och hur mycket värre det nog blev där i Uppsala. Drömmarna jag drömt. Drömmar som är så verkliga att jag river sönder mig själv. Varelser jag tyckt mig skymta i ögonvrån. Men aldrig att någon finns där när jag vänder blicken ditåt. 
Ingrid sover i kökssoffan i natt. Imorgon ska vi skaffa en säng åt henne och ställa i Astrids rum. Jag har sagt till henne att hon ska bli som vår egen dotter, syster till Astrid. Astrid är förstås upprymd över att äntligen få träffa sin kusin. 
De är så lika. Lustigt lika. Trots att Ingrid är året äldre är de ändå jämnhöga. Och deras hår är av precis samma nyans. Till och med ögonfärgen. Elsa var ju min tvilling. Kanske blir syskonbarnen så lika då. 
Ingrid är tystlåten. Knappt att hon sagt ett ord på hela kvällen. Men det är ju inte så konstigt, hon har just förlorat sin mor i en förfärlig olycka. Och vad vet jag om vad Elsa sagt om mig? Om oss? Har hennes sjukdom gått ut över dottern? Om fadern vet ingen något. Johannisson säger att Elsa inte uppgivit någon far vare sig till myndigheter eller någon annan. Kanske vet jäntan? Men inte är det passande att fråga om detta redan. Det får vänta. 
Albert har farit som en osalig ande in och ut hela kvällen. Hämtat ved trots att det är fullt i vedlåren och alla korgar. Tittat till djuren i tid och otid och sedan suttit en lång stund i verkstaden. När han kom in för kvällen luktade han brännvin. Han ville inte prata med mig utan gick direkt till sängs utan att ens lyssna på radion som han brukar. Jag tittade till honom strax innan jag tittade till flickorna och han sa till mig att jag inte ska fästa mig allt för mycket. Han sa att om Ingrid är som mor sin så blir det bara ytterligare en börda att bära, ytterligare en sorg att uthärda. Vi ska ge henne mat och husrum tills hon är gammal nog att skaffa sig eget levebröd, men inget mer. Jag förstår inte hur han kan resonera så. Jag vet hur det är att inte ha en mor. 
Jag har plockat fram fotografier i väntan på att Ingrid ska somna. Fotografier jag inte tittat på sedan Elsa blev ivägskickad. Oftast är det jag och Elsa tillsammans. Och morbror Karl. Men ibland bara Elsa. Eller om det är jag. Jag har svårt att se skillnad. Ett av fotografierna visar hur vi rider tillsammans på vår gamla draghäst Acke. Jag kan absolut inte avgöra vem av oss som sitter fram och håller tyglarna. Men det är säkert Elsa. Hon ville alltid vara längst fram i allt vi gjorde. Så var hon ju storasyster. Ett fotografi visar när vi är och badar i Sikhall. Skolavslutningar. Jag, Elsa och fröken Olausson. Ett fotografi av mig där jag sitter på trappan med brutet ben. Elsa är inte med på fotografiet, men jag minns att hon stod bakom morbror Karl när han fotograferade mig. 
Det var en olyckshändelse. Hon hade inte med vilje knuffat ner mig från rännet, utan själv halkat och råkat knuffa mig över kanten. Det var ren tur att vi inte båda föll ner. Det var tur att det låg hö på foderbordet. 
Ett annat fotografi visar vår födelsedag. Vi fyllde fjorton år. Jag minns att vi fick varsin ask chokladpraliner. 

Regina slår igen dagboken. Av någon märklig anledning har hon dragit sig till minnes att det står en skvätt gin bakom flingpaketen i skafferiet. 
   När hon ser att det är mer än en skvätt fylls hon av djup tacksamhet. Tacksamhet över att slippa återgå till verkligheten på ännu ett par timmar. I samma ögonblick hon greppar flaskan kommer anfallet.

En deciliter socker, två deciliter…    Blåbärspaj
blåbärs
                  blåbär       blå

Kapitel 23. (Jorun)

Sängkläderna hänger på balkongräcket, golven är dammsugna, solen skiner och hon har en kycklingpaj i ugnen. Det ser ut att bli en bra dag. Till lunch kommer Jessica, och Jorun ser fram emot det med glädje eftersom det är länge sedan hon träffade sin syster. 
   Jorun dukar med mormors gamla koppar och fat. För alltid förknippade med kaffe, saft och bullar i den syrendoftande bersån alldeles nära slussen i Köpmannebro. Det var deras lufthål lika mycket som deras mammas. Somrarna hos mormor. Metfisket, måsarna, båtarna, de lustiga turisterna. Åskovädren. Framåt augusti kunde det dra ihop sig till våldsamma oväder och det räckte att de på väderleksrapporten sa åska så gick strömmen. Men det gjorde inget för mormor hade vedspis och de stekte abborre i den gamla kopparpannan trots att vare sig Jorun eller Jessica egentligen tyckte om det. Men det skulle bara vara så. Det ni drar upp, det äter ni upp, sa mormor, och när abborrarna blev stekta på vedspisen smakade de nästan gott. 
   Ett par minuter innan tolv ringer Elin. Jorun kan till en början inte urskilja vad hon säger. Hon snörvlar, sluddrar och pratar osammanhängande, men Jorun lyckas urskilja ambulans, IVA, Södersjukhuset. I samma ögonblick ringer det på dörren, och hon öppnar med telefonen mot örat. Tabletter, alkohol, bråk, däckat, spyor, medvetslös. 
   "Jag måste åka till Stockholm", säger Jorun innan Jessica ens hunnit stänga dörren bakom sig. "Det har hänt Alexander något, han ligger på sjukhus." 
   Jessica rycker pajen ur ugnen när brandlarmet går i gång. Med ens känner sig Jorun som tolv år igen. Med ansvar att ta hand om den fem år yngre Jessica eftersom mamma var fullt upptagen med att ta hand om deras suicidale och alkoholiserade far. Jag orkar inte. Mer oro, mer sjukhusvak, mer ångest. Ändå reser hon. Någotannat alternativ finns inte.

När tåget passerat Skövde bränner hungern. Klockan är trots allt närmare tre på eftermiddagen och hon har bara ätitfrukost, men hon vågar inte gå till Bistron. Hon är rädd att hon greppar en öl eller vinflaska i stället för mat. Så Jorun gör något sällsynt. Hon ber om hjälp. Frågar om stolsgrannen kan gå och handla åt henne. 
   "Jag har en knäskada som gör det svårt för mig att hålla balansen i den här farten", ljuger hon muntert. 
   Den unga kvinnan i hijab ler vänligt. "Självklart! Vad vill du att jag ska köpa?" 

Kapitel 24. (Tobias) 

"Jag köpte den på Nya Zeeland", säger Omar och lämnar ringen till Tobias. The One Ring. Tobias tar den mellan tummen och pekfingret och håller den mot fönsterljuset. Studerar inskriptionen på Mordors svarta språk. En ring att sämja dem, en ring att främja dem, en ring att djupt i mörkrets vida riken tämja dem. 
   Ringen är tung. Tobias väger den ett par gånger i handen innan han lämnar tillbaka den. 
   "Fy fan vad vi höll på", säger han och flinar drömskt. 
   Omar reser sig hastigt från sängen och intar stridsposition med knutna nävar. "Let him go, or I'll have you Longshanks!" 
   Tobias skrattar, letar i huvudet efter repliken. "You have a stout heart little hobbit, but that will not save you." 
   "Jag tror att jag fortfarande kan alla repliker", säger Omar. 
   "Jag med." 
   Tobias försjunker i det förgångna och märker inte att Omar studerar honom. 
   "Vad fan hände Tobbe? Du liksom bara försvann. Svarade inte på nåt." 
   Tobias reser sig. Går fram till fönstret, stannar med ryggen åt Omar. 
   "Inget hände väl direkt. Jag… jag mår inte riktigt bra bara. 
   Det har varit mycket med Farsan och så. Morsan du vet… farfar dog i vintras också." 
   "Ja, men det var i vintras det. Jag snackar om efter studenten. Du hade ju kunna hänga på till Grekland. Du hade ju för fan redan betalat studentresan. Och du hade kunnat komma till Uppsala för att hälsa på. Du hade kunnat svara i telefon." 
   Tobias vänder sig mot Omar och tvingar upp mungiporna.
   "Det… är svårt att förklara. Men jag mår bättre nu. Jag ska börja jobba med Farsan tror jag. I hans firma. Så att jag får lite erfarenhet. Sen kanske jag flyttar. Norrland tänkte jag. Jag är sugen på att flytta riktigt jävla långt norrut." 
   "Varför i helvete då?" 
   Tobias rycker på axlarna och sätter sig på sängen igen. 
   "Berätta om Nya Zeeland. Såg du alla inspelningsplatserna?" 
   Omar berättar om resan i Ringens spår, och Tobias kan inte låta bli att känna ett stråk av avund. Han hade kunnat vara där med Omar. De hade kunnat göra resan tillsammans om inte saker och ting var som de var. 
   Omar ser vuxen ut på något vis. Fastän de är lika gamla och bara knappt två år har gått sedan de senast sågs, så är Omar annorlunda. Vuxen. Själv känner han sig som ett barn. Rädd för allt. Resan till stan för att köpa mat och öl ångrar han djupt. Vi ses, hade grabben sagt. Vad menade han med det? Kände den grabben till de andra grabbarna? Var han kanske till och med en av dom? 
   Farsan hade blivit glad för ölen och maten. Genast försökt släta över sitt beteende den senaste tiden. Mördandet av hundarna, ord han sagt. Börjat prata om att Tobias gott kunde börja jobba med honom i firman. Lön skulle han givetvis få så snart han var produktiv. Men till att börja med fick han gå vid sidan av. Lära sig. Han hade ju trots allt inte gjort ett enda handtag sedan studenten. 
   "Tobias?" Omar tittar undrande på honom. 
   "Va?" 
   "Jag frågade om du ska med ut ikväll. Vi drar ner till stan och käkar och tar några öl. Anton och Krille kommer också." 
   Lögnen glider enkelt ur honom. Han kan inte ikväll eftersom han har lovat tjejen att komma. 
   "Komma?" Omar flinar menande. 
   "Idiot", mumlar Tobias generad. "Netflixmaraton. Säkert nån skitserie, men det är ganska najs att bara chilla lite. Får jag se ringen igen?" 
   Omar ger ringen till Tobias. 
   "Du skulle ha varit med till Nya Zeeland, det var grymt." 
   Tobias håller ringen överdrivet ömt mellan fingertopparna och försöker efterlikna Bilbos galna blick när han mumlar my own, my precious. Omar ler uppskattande och nickar sakta. 
   "Du är fan bäst på den där blicken." 
   Tobias flinar och räcker ringen till Omar som skakar på huvudet. 
   "Nej, behåll den. Jag vill att du ska ha den." 

Kapitel 25. (Regina) 

"Jag vill inte ha." 
   Med en irriterad gest viftar Regina bort ölburken Jonas sträcker fram. Sluter ögonen igen och vänder ansiktet mot solen. Marssol som lovar bot och bättring. Fåglarna, upplivade av värmen, sjunger. 
   Jonas dricker långa klunkar ur burken. "Bästa botemedlet vettu." 
   Regina förbannar sig själv att hon ringt honom igår. Men anfallet hade varit värre än något hon tidigare upplevt. Regina hade sett rakt genom skafferiet, genom timmerväggen och ut i en sommarträdgård som var förvillande lik hennes egen. Två flickor, kanske åtta eller nio år gamla, hade suttit mitt emot varandra på gräset. Av kläderna att döma i en svunnen tid. Båda hade haft långa tjocka blonda flätor. Utan att säga något hade den ena flickan, den som suttit med ryggen mot Regina, tagit upp en liten kniv från klänningsfickan. Sedan målmedvetet skurit av flätorna på flickan mitt emot. Så nära skalpen hon hade kunnat komma. Flickan som fick sitt hår avskuret hade suttit alldeles stilla med nedslagen blick. 
   Sedan. 
   Mörker. En viskande röst tätt intill Reginas högra öra. Hon hade tyckt sig känna en varm pust av andedräkt. Säger du något till far har jag ihjäl dig. 
   När Regina kommit till sans stod hon fortfarande med handen kring ginflaskan i skafferiet. Väggen solid och verklig. 
   Hon hade tagit ginflaskan och råkat dra med sig Corn Flakespaketet som fallit till golvet. Oförmögen att göra något åt det hade hon tungt satt sig på kökssoffan och försökt lugna andningen. Bestämt sig för att ringa Jonas trots allt. Hon hade inte vågat vara ensam, rädd för vad som felades. 
   Medan hon väntat på att Jonas skulle komma hade hon scrollat igenom Facebook bara för att få lite verklighetsförankring genom andra människors perfekta fasader. Mat, fest, födelsedagspresenter, blommor, nytt fint jobb. 
   En vänförfrågan hade hon visst fått av Peter Mikkelsen. Hon hade godkänt den i samma ögonblick som Jonas pickup svängt in på gården. Han hade haft med sig öl och en halv BiB. Klockan hade blivit fyra innan de kom i säng.

"Ska du inte åka hem snart? Har du inte massa saker att göra?" 
   "Herregud Regina. Du kan väl försöka vara lite trevlig." 
   "Ja, jag måste jobba i alla fall. Och jag kan inte jobba om du sitter här och dricker öl." 
   "Jobba? Det är ju för fan lördag!" 
   "Och?" 
   Jonas rafsar ihop sina saker i huset och talar om för henne när han passerar på väg till bilen att hon får skaffa någon annan att ringa när hon blir mörkrädd. Lämnar sedan gården med gruset sprutande från däcken. 
   "Nema problema", mumlar Regina bakom solglasögonen. Slänger sedan en blick på klockan. Hon måste hinna till Bolaget innan två. Nog borde hon kunna köra om en timme? 
   I väntan på att kunna köra ner till stan hämtar hon dagboken och en filt. Vrider stolen en aning så att vinkeln mot solen blir rätt. Läser en halvtimma om systerdottern Ingrid som verkar ha svårt att acklimatisera sig i sin nya familj. Ingrid skapar konflikter och beter sig oväntat. Morbror Karl skriver brev från sina färder på de sju haven. Dagboksskribenten beskriver upplevelser som i Reginas ögon alltmer börjar likna psykisk sjukdom. Märkliga syner och händelser. Rörelser i ögonvrån. Viskningar från ingenstans. 
   Tankeverksamheten stannar upp i ett slags flödder, och Regina hejdar sig i läsningen för ett ögonblick. Viskningen. Säger du något till far har jag ihjäl dig. 
   Vad fan är det som händer? Hur starkt kan man projicera saker man bara läst om? Vad är det egentligen för fel på henne? Hon tvingar sig att tänka bort alla obehagliga sjukdomar det kan handla om, och läser istället vidare om kor som kalvar, hästar som fölar, kycklingar som kläcks, griskultingar som föds och liggs ihjäl av suggan, en avundsvärd väninna som bor i ett nybyggt funkishus, en ny klänning, en ny kappa, en ny frisyr, tandvärk, en make som dricker alltmer, blir alltmer inåtvänd, en katt som försvinner, en dotter som tystnar, en pojke som dör. 

Den 3 september 1954 
Olof är död. Olof är död. Olof är

Regina stannar upp igen och läser den sista meningen högt för att verkligen vara säker på att hon läst rätt. Olof är död.

Den 8 september 1954
Astrid säger att jag ska skriva. Skriva ner allt. Hon har ju sett mig med boken i många år och nu säger hon skriv. Och hon berättade. Hur hon och Ingrid hoppade i höet på rännet. Och Olof kom upp. Och att de sa till honom att han inte hade lov att vara där. Att det var farligt. Och att Ingrid försökte greppa honom innan han föll. Och att hon inte hann. Så Olof föll ner på foderbordet och slog sig fördärvad. Han levde i två dagar på Vänersborgs lasarett. Sedan dog han. Sedan dog vår Olof.

Den 18 september 1954 
Astrid vill inte äta. Inte jag heller men jag gör det ändå. Albert har tappat förståndet och tillbringar den mesta tiden i verkstaden. Där dricker han brännvin. Jag måste medge att jag är frestad att göra likadant, men jag kan inte förmå mig för det smakar så illa. Och någon måste ju ta hand om djuren, flickorna. Laga mat, tvätta. Men om jag fick, om jag kunde skulle jag lägga mig ner och dö. Astrid ligger ständigt i sängen. Ingrid tar hand om henne när jag måste arbeta. Hon är som en syster för Astrid. Jag får inte låta mina mörka tankar, inbillade syner ta över. Jag får inte bli som Elsa. Jag får inte

Anteckningen avstannar mitt i en mening och utan punkt. Regina låter boken falla ner i knät och stirrar rakt ut i luften medan tankarna far som uppretade bålgetingar i skallen. Så påminns hon med ens om tiden. Klockan. Bolaget. Hon måste skynda. Även om hon inte är särskilt sugen på vin just nu måste hon ha hemma. Som en slags reserv. Försäkring. Man vet aldrig vad som händer. Vad som kan behöva bedövas. Skyndsamt snor hon ihop håret i en knut och lägger lite mascara på ögonfransarna. Konstaterar att hon ser för jävlig ut. Trött, sliten, grå. Hon tar ett djupt andetag och klappar hårt på kinderna för att ge dem lite liv.

Kapitel 26. (Jorun)

Ansiktet saknar all tillstymmelse till liv. Huden har en gråaktig ton som nästan övergår i grön. Håret är långt och ovårdat. En sjuksköterska förklarar att Alexander har utvecklat lunginflammation på grund av att han fått ner maginnehåll i lungorna när han låg medvetslös i lägenheten. Å andra sidan var det tur att han kräkts annars hade han troligen avlidit på plats. Eftersom hans andning inte fungerar som den borde är han nedsövd och har respirator. 
   Maskinen väser med ofelbar rytm och rummet är fyllt av skärmar som visar staplar, siffror och pulserande linjer. Då och då ljuder en signal, vilken till en början skrämmer vettet ur Jorun, men eftersom den övervakande sjuksköterskan inte reagerar inser Jorun att den hör till det normala. 
   Normala. Normalt. Vad är egentligen normalt numera? Hon har förskjutit sina gränser så långt att hon knappt reagerar med chock eller förvåning för något längre. Överdoser, polishämtningar, ambulans, psykakut, anhållan, arrestlokaler, häkten, behandlingshem, knarkarkvartar. 
   Ibland har hon inbillat sig att hon inte längre älskar honom. Att det varit för mycket skit. Hon känner honom inte ens längre. Men så händer något. Han lovar att sluta. Har ett klart ögonblick. Och genast är kärleken där igen. Desperat och urstark. 
   Robert har lovat att komma så snart han kan, men klockan sex på kvällen sitter hon fortfarande ensam, och en sköterska säger åt henne att åka hem och vila. Jorun vet inte om hon vågar. 
   Hon har bokat rum på Scandic Malmen, men just nu litar hon inte på sig själv. Hur många barer måste hon passera om hon promenerar till hotellet? Hon skulle i och för sig kunna ta en taxi. Men hon måste ändå passera hotellbaren. Det hade varit bra om Robert kom. Om de hade kunnat åka till hotellet tillsammans. Men enligt hans senaste sms är han inte framme förrän strax efter nio. 
   Jorun tar upp telefonen och googlar fram närmaste möteslokal. Hon ska ta en taxi till ett AA-möte, det är vad hon ska göra.

Hotellbaren är överfull och högljudd, och Jorun stryker omedelbart alla planer på att äta något där trots att hon nyss varit på ett möte. I stället köper hon med sig en flaska mineralvatten och en räksmörgås upp på rummet. Hon skickar ett sms till Robert om att hon gått och lagt sig, och att de kan ses i frukostmatsalen klockan åtta imorgon. 
   På teven visas en dokumentär om en cancersjuk ung kvinna. Jorun gråter. Skäms över att hon tänker att det hade varitenklare om Alexander haft en annan sjukdom än den fula, smutsiga beroendesjukdomen. Då hade han sluppit alla fördömande ord och blickar från andra människor. Och hon. Hon hade också sluppit de dömande blickarna. Givetvis är det hennes fel att hennes unge knarkar. De tror säkert att hon misshandlat honom, vanvårdat honom.
   Beroendesjukdomar skrämmer. Jorun har isolerat sig, både i sin egen sjukdom och Alexanders, slutat prata om det. Hon har förstås försökt, men givit upp när hon bara fått förfärade blickar och miner till svar. När hon sökt stöd i att inte ge honom pengar hur mycket han än vädjar och gråter över att han inte ätit på tre dagar. 
   Herregud, det skulle jag aldrig klara… 
   Efter några sådana kommentarer var Jorun övertygad om att det var fel på henne vad än självhjälpsgruppen sa. Så honhar slutat att prata om det.

Jorun och Robert sitter hela nästa dag vid Alexanders säng. Småpratar och har det ganska trevligt. Pratar roliga minnen. Roliga saker Alexander sagt och gjort som barn. Stunder då de varit stolta, och det är många. Hans talang som musiker, fotbollsspelare, kampsportare. Hans popularitet bland vänneroch flickor. Omsvärmad. Älskad. Framåt kvällen tystnar de. 
   Klockan sju åker Jorun och Robert tillbaka till hotellet efter att ha kysst Alexander god natt. De äter middag och går sedan till sängs, var och en för sig. Robert är omgift och Jorun hyser ingen längtan efter honom. Ingen alls. Men hon är glad att han är här. Ensam skulle hon inte klara detta. Hon försöker ändå tänka positivt. Kanske kommer Alexander till sans när han vaknar upp. Kanske inser han att det är dags att ändra inriktning i livet. 

Klockan kvart över sju nästa morgon ringer Joruns telefon, och det är inte väckarklockan, det är en sjuksköterska som med beklagande ton säger att Jorun och Robert måste skynda till sjukhuset. Alexander har under natten gått in i septisk chock och tillståndet är livshotande. 
   Måndag, tänker Jorun medan hon skickar ett sms till Robert om att han måste skynda på, är det på en måndag Alexander ska dö? 

Kapitel 27. (Tobias) 

För en gångs skull är döden inte den första tanke som drar genom huvudet på Tobias när han vaknar. I stället ler han snett och fingrar på ringen han fått av Omar. Tänk om det går att leva ändå? Tänk om han kunde flytta långt härifrån? Skaffa jobb, lägenhet. Kanske kommer ångesten och fobierna försvinna om han befinner sig på en annan plats? 
   En plats långt från Händelsen. 

Kapitel 28. (Regina) 

Måndag och bakfylla från helvetet. Hon hade planerat att sova till klockan åtta, men bakfylleångesten väcker henne långt tidigare. 
   Det hade blivit några glas vin igår kväll bara för att ta udden av ångesten från lördagens väldigt många vinglas, vilket nu resulterat i förnyad ångest. 
   Med långsamma rörelser, för att inte riskera att kräkas, sträcker hon sig efter telefonen och skickar ett sms till Göran om att hon jobbar hemma fram till lunch. 
   Ångesten jagar henne emellertid strax ur bädden och hon hasar från soffan in till köket där hon plockar fram en skärbräda och en kniv. Hon tar ett äpple ur fruktskålen, men lägger vänsterhanden på skärbrädan i stället för äpplet. Hon stirrar på handen som om den inte alls tillhörde henne, och genomfars av en våldsam lust att skada den. Hugga, hugga, skära, skära. 
   Hon håller kniven så hårt att handen skakar, och tror att hon faktiskt kommer att göra det den här gången. Hugga, hugga, skära, skära. I stället hugger hon kniven i köksbordet. Tvingar sig att flytta handen från skärbrädan. Ute ligger dimman tung. 
   Sakta skär Regina tunna skivor av äpplet och knaprar dem i sig som vore hon en liten kanin. Jag måste sluta dricka på det här viset. Hjärtat bultar. Redan efter tre äppelskivor inser hon att hon inte kommer att få behålla dem. Hon reser sig och går på darrande ben till badrummet där hon faller på knä vid toalettstolen, som om hon skulle be. Hon passar faktiskt på när hon ändå ligger där. Gode Gud, hjälp mig. Jag ska aldrig mer dricka om du hjälper mig nu. 
   Eftersom hon knappt har något i magen är spysessionen snart över. Hon kastar äpplet och övergår till att dricka vatten i små klunkar. Drar till sig dagboken, bläddrar tillbaka till det sista stycket hon faktiskt kommer ihåg från gårdagen, och läser det igen. Olof är död…

Den 9 september 1954 
Idag begravde vi Olof. Albert var förfärlig att se. Vit i ansiktet, blå om läpparna. Han såg ut som en död. Jag känner mig som en död. Astrid har slutat gråta. Tystnat helt. Inte heller jag har några tårar kvar. Inga ord. Jag vet inte vad jag ska säga. Eller skriva. Min kropp känns stum. Som om den inte vore min. Jag är en kasperdocka vars trådar någon annan drar i så att armar och ben rör sig. 
Albert har låst in sig i verkstaden. Ingrid är som en skugga efter mig överallt. Som en fångvaktare. Jag tillåter det inte, säger hon varje gång jag tänker tanken att avsluta det hela. 
Jag har skrivit till rederiet och bett dem skicka bud till morbror Karl. Måtte han komma hem snart.

Den 14 september 1954 
Vi fick telegram idag från morbror Karl. Han beklagar vår förlust, kommer att skicka brev, kommer hem till jul. Han är visst på väg till Japan just nu.

Den 16 september 1954 
Jag har bett pastor Johannisson komma och tala vett i Albert. Han sitter i verkstaden hela kvällarna. Dricker sig nästan redlös innan han kommer in och rasar i säng utan att knappt tvätta sig. Äter gör han inte heller. Johannisson lovade att komma inom några dagar.

Den 23 september 1954 
Astrid kom till min säng igår kväll och ville sova hos mig. Hon är rädd för mörkret säger hon. Jag lät henne sova i min säng trots att det blev trångt. Hon är stor nu Astrid. Bara två terminer kvar i skolan. Men förfärligt mager och blek.

Den 29 september 1954 
Albert har bättrat sig sedan Johannisson var här och pratade med honom. Han har inte druckit sedan dess. Likväl spenderar han kvällarna ute i verkstaden.

Den 19 oktober 1954 
Dessa fasansfulla mardrömmar. Jag vaknar upp på nätterna och är oförmögen att röra mig, tala eller ens viska. I natt såg jag Ingrid. Hon stod i dörröppningen och stirrade på mig. Naturligtvis var det en dröm eftersom det är så mörkt på natten att jag inte hade kunnat se om någon stod i dörröppningen. 
Det är tur att det är en bit mellan min och Alberts sängar annars hade jag nog väckt honom varje natt med mina mardrömmar.

Den 23 oktober 1954 
Albert har drabbats av arbetsraseri och har påbörjat utbyggnationen. Grunden har ju stått klar sedan länge. Allt går i en rasande fart. Han vill ha väggar och tak klara innan snön kommer. Grannpojkarna är här och hjälper till för en slant. Astrid och Ingrid har börjat skolan igen, men Astrid är sig inte lik. Tystlåten och blek. Ingrid verkar tillfreds med tillvaron, trots allt.

Den 28 oktober 1954 
Jag har fått Veronal av doktor Berker för att få sova. Mardrömmarna driver mig till vansinne. Jag vågar knappt sova längre. Han varnade mig och sa att jag inte får ta mer än föreskriven dos, annars kan det bli farligt. Nåja, jag tänker inte använda medlet varje kväll utan bara någon gång ibland när jag verkligen behöver få sova en hel natt.

Den 31 oktober 1954 
I natt drömde jag trots sömnmedel. Ingrid stod i rummet bredvid min säng. I händerna höll hon en kudde precis så som jag sett hennes mor göra i mina värsta mardrömmar. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är det galenskapen som till slut hunnit i kapp även mig? Håller jag på att bli som min syster? Som mor? Jag ska söka upp Johannisson imorgon och prata med honom.

Den 2 november 1954 
Jag känner mig lugnare efter mitt samtal med Johannisson. Han säger att det är normalt att ha mardrömmar efter allt som skett i mitt liv det senaste året. Att det är så mitt inre bearbetar alla händelser. Och sådant kan ta sig märkliga uttryck enligt Johannisson. 
Bygget framskrider snabbt. Stommen är rest och snart ska taket på. Tänk att få ett badrum. Albert har sagt att vi kanske kan köpa en tvättmaskin om pengarna räcker. Tänk att lägga in smutsig tvätt i en maskin och sedan ta ut den alldeles ren utan att behöva anstränga sig.

Den 7 november 1954 
Jag vill inte skriva detta, men hur ska jag annars få det ur mig? Johannisson säger att det är viktigt att få ur sig det som trycker en. Men detta är så förfärligt att jag inte kan berätta för någon. Allra minst Johannisson. 
Jag drömde i natt. Jag drömde att jag vaknade och ljus från hallen sken in i vårt rum och föll på Ingrid som naken satt gränsle över Albert. Filten och lakanet låg i en hög vid fotändan. Som om hon vårdslöst slitit av det. Jag såg att Albert var vaken. Hans blick mötte min och hans mun var öppen som om han försökte skrika men inte kunde. Hans ögon var stora och rädda som om han såg något fasansfullt. Och Ingrid, hon rörde sig på honom. Rörde sig allt fortare. Slutligen blev allt svart. Strax därefter hörde jag andetag, kunde känna dem mot mitt ansikte. Jag visste att det var Ingrid även om jag var blind i mörkret. Hon ska heta Susanne, viskade hon. Sedan minns jag inget mer förrän jag vaknade på morgonen. 
Albert var precis som vanligt när han vaknade. Och varför skulle han inte vara det? Det var min mardröm inte hans.

Regina stirrar ut genom fönstret. Låter de resterande sidorna rinna mellan fingrarna. De är många och tätskrivna. 
   Telefonen aviserar ett nytt meddelande i Messenger. Motvilligt drar hon den till sig och hoppas att det inte är Jonas. Det är det inte. Det är Peter Mikkelsen som undrar om hon vill äta lunch med honom. Han har en idé som han vill diskutera med henne. Hon svarar att hon inte hinner idag. Men i morgon kanske? 
   Svaret kommer omedelbart. 
   Absolut. Trevligt. Underbart. Klockan tolv i Gula Huset? 
   Regina skickar en tumme upp och går sedan och ställer sig i duschen. Måste vakna. Rena sig.

Kapitel 29. (Jorun) 

Hon intalar sig att han sover. En fridfull smärtfri sömn. 
   Trots att hon bara varit där någon timma är hon redan trött. Respiratorns rytmiska väsande har en sövande inverkan. Hon håller Alexanders hand vars handrygg är försvunnen bakom tejp, kanyler och slangar. Handen är kall trots att han har feber upp mot fyrtio grader. Fingernaglarna är nedgnagda till ett minimum. En kudde vilar mellan de magra knotiga benen. Herregud, han kan inte väga mer än femtio kilo trots att han är en och åttio lång. Han har bara en sjukhusskjorta på sig för att hålla kroppstemperaturen nere.  
   Vad tänker de, undrar Jorun, vad tänker sköterskorna när de tittar på hennes pojke. Vad ser de? En smutsig ovårdad knarkare som tar upp en sängplats för någon som faktiskt förtjänar den bättre? Hon tycker sig känna en motvilja utstrålas från dem. De är artiga, men korta i tonen. Alla utom en. När hon kommer in i rummet och trycker på knappar och vrider på rattar brukar hon stanna upp och le mot Alexander. Smeka honom lätt över kinden. Vid ett tillfälle hade hon vänt sig mot Jorun och Robert och sagt att Alexander var en lyckligt lottad ung man. Att många av dem som ligger här av samma skäl som Alexander får ligga här ensamma. De har ingen som kommer och sitter vid deras sida. 
   Jorun hade inte kommit sig för att svara. Först när sköterskan varit på väg ut igen hade hon fått upp munnen. Tack. Tack för att du… för att ni tar hand om honom. 
   Robert mumlar om att gå och köpa något att äta, men Jorun vill inte ha. Hon kan inte förmå sig att äta nu, men ber honom att köpa mineralvatten. När rummet blir tomt lutar hon pannan mot Alexanders handrygg och tankarna väver en bön. 
   Gud, om detta är Alexanders väg, om detta ska vara hans liv – sjukhus, akutpsyk, arrestlokaler, knark, svält, misär – ta hem honom. Avsluta det här och nu. Låt honom inte lida mer. Detta är inget liv. Jag orkar inte. Vi orkar inte. Jag kan inte se honom så här. Gud… 
   Robert kommer tillbaka med mineralvatten och kexchoklad. 
   "Jag orkade inte gå ända ner. Det finns en automat där ute."

Han lägger varorna på sängkanten framför Jorun. Sätter sig tungt på stolen. 
   "Hur är det? Vad tänker du på? Du ser ju helt förstörd ut." 
   "Inget", säger Jorun. "Jag… jag tänker på inget. Trött bara." 
   Under ronden får de sitta i korridoren och vänta. När dörren åter öppnas kommer läkaren fram till dem. Han presenterar sig med ett arabiskklingande namn och tar dem båda i ett fast handslag. Säger att deras pojke kommer att klara sig. 
   Jorun uppfattar något som kvickt fladdrar förbi i läkarens ögon. Sympati.
   Du vet hur det är att sitta vid en sådan sängkant. 
   Som om han hör Joruns tanke nickar han sakta. 
   "Han är stark. Er pojke är ung och stark. Det värsta är över. Om inget nytt tillstöter under natten kommer han att klara sig. Men vi vet förstås inget om hur hans hjärna klarat intoxen. Det återstår att se." 
   "När kan ni väcka honom?" 
   "Vi behöver stabilare värden först. Sedan kan vi försiktigt prova och se om andningen hänger med. Men åk hem nu. Ät. Ta ett glas vin. Sov." 
   Orden gnager i Jorun på vägen till hotellet. Ta ett glas vin. Ta ett glas vin. Ta ett glas vin. Vad skulle hon inte ge för ett glas vin nu. Ett glas är för mycket, tusen är inte nog. 
   Robert betalar taxin och Jorun kliver ur med bultande hjärta. Hon skulle kunna säga att hon är trött. Gå upp på rummet och sedan smyga ut och bort från hotellet till någon bar där hon inte skulle råka på honom. 
   "Gör det inte Jorun." 
   "Vad?" 
   "Drick inte vin." 
   Hon rodnar. 
   "Vi kan äta tillsammans på rummet om du vill. Om du bara säger vad du vill ha så köper jag med det upp." 
   Hon nickar. "Ta en sallad. Räksallad om det finns." 
   I hissen rinner tårarna. Av lättnad för Alexanders skull. Av frustration för att det inte finns något medel i världen hon kan använda för att bedöva sig. 

Kapitel 30. (Tobias) 

Han rotar igenom medicinskåpet i jakt på vad som helst som kan döva ångesten. Han hittar Alvedon, hostmedicin, magkatarrsmedicin, plåster, myggmedel. Tramadol. Tobias tar förpackningen som efter slitaget att döma är gammal. Farsans namn står på etiketten, vilken knappt är läsbar.
   Tramadol har han hört talas om. Typ knark. Kapslarna är färgglada och ser giftiga ut. Men just nu bryr han sig inte. Han måste ha något, vad som helst som kan ta bort ångesten. 
   Tobias sväljer kapseln och lägger sig på sängen. Kryper ihop och stirrar på den svarta mobilskärmen. Filmsnutten. Den där jävla filmsnutten som seglar runt på nätet till allas beskådan. Tobias släpper telefonen och sluter ögonen. Efter ett par minuter skingras ångesten som morgondimma i solgasset. 

Kapitel 31. (Regina) 

Domedagen är nära, enligt inringaren till public service dagliga åsiktsprogram i radion, och programledaren eldar på så mycket att Regina finner det bäst att stänga av. Hon tänder en cigarett i bilen trots att hon lovat sig att sluta med det. Hon hänger ut genom rutan så gott det går. Drar in vårbrukets odörer tillsammans med cigarrettröken. 
   När hon var barn var det Knappen. Vem skulle trycka på den först? USA eller Sovjet? Och blev det inte ett kärnvapenkrig så skulle det i alla fall bli en ny istid. Och så var det ju försurningen. Bilder på nyheterna av stora arealer döda träd. Säldöden förstås. Ozonlagret. Det växande hålet som slutligen skulle grilla dem alla. 
   Nu växthuseffekten. Den globala uppvärmningen. Syndafloden. 
   Regina har förbjudit Joel att titta på nyheterna, och när han ibland frågar om den snart kommande undergången viftar hon bort det med att det är överdrifter. Hur ska han kunna känna hopp inför framtiden om han tror att det inte finns någon? 
   Av samma orsak hade hon varit på gränsen till oförskämd när Peter Mikkelsen under gårdagens lunch berättat om sin idé. Bön- och tankeverkstad med ungdomar för klimatet. 
   Hon hade brustit i skratt. 
   Menar du allvar? 
   Med en både sårad och förvånad min hade Peter svarat ja, och sedan frågat varför hon tyckte att det var en dålig idé. 
   Därför att ungdomarna får denna domedagsprofetia till sig överallt. Hur tror du det är att vara tretton, fjorton, femton år och leva i villfarelsen att jorden mer eller mindre ska gå under inom en snar framtid. Att det inte finns någon framtid? Vad sägs om att i stället föra ett mer sansat samtal om faran i att drabbas av panik? Att föra ett samtal om varför det är en dålig idé att okritiskt följa flocken? Att föra ett samtal om hur tekniken har förbättrat tillvaron på jorden de senaste… jag vet inte… trettio, fyrtio, femtio åren? Vi har för tusan renare miljö nu än när jag växte upp. Att föra ett samtal om … 
   Peter hade avbrutit henne genom att visa handflatorna i en försonande gest. 
   Oj, det här är visst något som engagerar dig. 
   Regina hade rodnat. Insett att hon eldat upp sig. 
   När de hade skilts åt en stund senare hade han sträckt fram handen. 
   Jag tycker om att prata med dig", hade han sagt. Du har intressanta infallsvinklar. Hoppas vi får tillfälle att prata snart igen. 
   När hon gått mot bilen hade hon tänkt på vad Elinor sagt. 
   Ja, om man var ytterst generös i sitt omdöme så påminde han faktiskt lite om George Clooney. 
   Av gammal vana hade hon googlat Peter när hon kom hem. Förvånats över att han skulle fylla sextio nästa år. Han såg minst tio år yngre ut. Gift. Hustrun åtta år yngre. En hund på adressen. Två bilar. 
   Innan Regina den kvällen släckt lampan och somnat utan sömntablett eller alkohol för första gången på flera veckor hade hon frågat sig varför i helvete hon googlade Peter Mikkelsen. 

En stillastående Amazon som står lite dumt till på vägkanten återför Regina till dagens verklighet, och hon bromsar in. Ser att det är grabben i gården borta vid myren. Hon vet inte vad han heter, men känner igen honom efter att hon och Joel passerat gården på promenader och cykelturer. Grabben sitter i förarsätet och stirrar framför sig. Verkar inte märka att hon har stannat. Hon tutar och kör ner sidorutan, vilket får honom att vakna till. 
   "Behöver du hjälp?" 
   Han tvekar ett ögonblick innan han svarar. "Ja, om du hinner så. Jag har slut på soppa. Om du ville skjutsa mig till macken så vore det snällt." 
   "Självklart." 
   Regina kör fram och vänder vid närmsta avfart. Han hivar in den tomma dunken i hennes koffert när hon stannar till igen. 
   "Schysst", säger han så snart han satt sig i bilen. Med sig för han en vag odör av otvättad kropp, otvättade kläder. Regina skyler sin förvåning genom att ursäkta cigarettlukten i bilen. 
   Det är något rörande över honom. Hans runda kroppshydda, ihopsjunken som om han är omedveten om sin storlek och styrka. Han påminner henne om ett barn trots att han måste vara över tjugo. En ung man. 
   "Hur är det med dig då… ledsen, jag vet inte vad du heter. Men jag har ju sett dig på gården ibland när vi passerat." 
   "Tobbe. Tobias. Och det är Farsans bil. Jag har lånat den bara." 
   "Okej. Hur är det med dig då? På väg hem från jobbet?" 
   "Nja, inte direkt. Jag… har inget jobb just nu. Men jag letar. Kanske ska jobba med Farsan snart." 
   "Coolt", säger Regina och känner sig med ens dum. Ungdomar säger antagligen inte "coolt" numera. 
   Medan han fyller sin dunk på bensinstationen passar hon på att ringa Joel. Inget svar. I stället ringer hon Martin. Han svarar på första signalen och låter jäktad. När hon frågar om Joel är där får hon svaret att han är hos Victoria och leker med Noel. Han lovar att be Joel ringa när han kommer hem. 
   Regina förvånas över att Joel är hos Victoria. Victoria har ju sina pojkar på samma vecka som Regina i vanliga fall. Men David har kanske blivit sjuk. Hon inser att det var länge sedan hon pratade med Victoria. 
   Tobias tackar översvallande när hon släpper av honom med en full bensindunk vid Amazonen. Innan han stänger dörren lutar han sig in och ber henne att inte säga något till Farsan om hon skulle råka på honom. Regina lovar. 
   Till middag äter Regina direkt ur kastrullen en burk uppvärmd majs vilken hon toppar med en klick smör. Under tiden hon äter läser hon i dagboken om ett familjeliv som ter sig alltmer bisarrt. 
   Dagboksförfattarinnans mardrömmar om Ingrid eskalerar, makens drickande likaså. Astrid slutar äta och får hysteriska sammanbrott där hon bara skriker och gråter timmar i sträck. Framåt december 1954 verkar dagboksförfattarinnans mardrömmar flyta ut i vakna hallucinationer där hon ser Ingrid på flera ställen samtidigt, och känner hur Ingrid kan ta sig in i henne, in i hennes huvud och läsa hennes tankar. 
   Regina lägger ner boken och tuggar eftertänksamt på majskornen. Känner starkt med den stackars kvinnan som uppenbarligen ärvt den psykiska sjukdom som hon så mycket fruktat. Hon motstår impulsen att hälla upp ett glas vin. Plockar i stället upp boken. Lägger den ifrån sig igen för att hämta ett glas vin, men ångrar sig och plockar åter upp boken.

Den 4 december 1954 
Jag beslutade mig för att konfrontera Albert. Han dricker igen vareviga kväll. Sitter där ute i verkstaden och gör ingen nytta alls. Vi har inte ens ved som kommer att räcka hela vintern. Idag tog mjölet slut och när jag bad om pengar till att köpa mer sa Albert att inga pengar finns. Sedan försvann han ut i verkstaden. Jag vet nog vad pengarna gått till. Brännvin. Så jag gick ut i verkstaden efter middagen som idag bestod av grönsakssoppa på bara potatis och morötter. Och jag frågade honom när han senast tittade på sin egen dotter. För om han tittade på henne skulle han omöjligen kunna lägga ett öre till på brännvin i stället för mat. Hon är så mager att hon börjat tappa hår. Det beror förstås inte på den matbrist som alldeles nyss uppstått utan på den självsvält hon utsätter sig själv för. Jag höjde rösten, det gjorde jag. Och då stirrade han på mig med en blick så fylld av raseri att jag trodde att han skulle bära hand på mig. Sedan skrek han tillbaka: vilken av mina döttrar menar du? 
Jag förstod ingenting. Kunde inte göra annat än att blänga tillbaka på honom. Och framför mina ögon rann raseriet ur honom och han gömde sig bakom händerna och grät som ett otröstligt barn och i all denna gråt hörde jag honom säga att det är han som är far till Ingrid. Att Elsa lurat honom och utgivit sig för att vara mig. Förfört honom och blivit med barn. Och detta hade morbror Karl kännedom om, ty det var han som såg till att Elsa skickades till Uppsala för att föda barnet och arbetasom hembiträde i ett frimodigt hushåll där hon kunde få behålla barnet hos sig. Ingrid är inte Astrids kusin, hon är hennes syster. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag känner mig tom. Ihålig.

Luciadagen 1954 
Morbror Karl är död. Gode Gud, morbror Karl är död. Jag fick telegrammet idag. Han fick ett slaganfall i Rotterdam, på fartyget han just mönstrat på med destination Göteborg. Det skulle ha blivit morbrors sista resa. Nu har jag ingen.

1 januari 1955 
Albert är död. Han hängde sig på logen i natt. Jag hittade honom i morse när jag skulle utfodra kreaturen. Det är så märkligt. Jag känner ingenting. Ingenting. Ingenting. Ingenting.

Regina tappar gaffeln i kastrullen och skjuter hastigt boken ifrån sig. Hon tvingas spotta ut det hon har i munnen då illamåendet vältrar sig över henne. Den hängande mannen på logen. 
   Blåbärspaj blåbärspaj 
   Ångesten fullkomligt invaderar henne. Den hängande mannen på logen. Hennes första anfall på nästan tjugofem år. Vad fan handlar detta om? Borde hon söka läkarvård? Psykvård? Det måste vara slumpen. Att hon får en hallis som råkar tangera en händelse som skedde på gården för över sextio år sedan är inget att fästa sig vid. Men varför får du hallisar Regina? 
   Hon bestämmer sig för att ta ett glas vin trots allt. Hon måste få bilderna ur huvudet innan de slår rot. Bara ett glas. 
   På det tredje glaset tycker Regina att det är lämpligt att skriva till Peter och fråga om han har lust att äta lunch med henne på Gula Huset på fredag. Hon vill diskutera en sak med honom. Han svarar ja, och för att fira det häller hon upp ytterligare ett glas vin. Hon scrollar genom Facebook och ser bilder på glada, lyckliga, normala människor som också dricker vin. Det är ju ändå onsdag, lillelördag. Hon gör ju bara vad alla andra gör. Dricker lite vin och chillar. 

Kapitel 32. (Jorun)  

Jorun gråter och hennes son tröstar henne. 
   Vårdpersonalen hade väckt Alexander på torsdagsförmiddagen efter att värdena konstaterats stabila. Han medicineras fortfarande mot lunginflammationen och blodförgiftningen, men andas och lever. Halvsitter i sängen och ser för jävlig ut, men lever. Tafatt klappar han Jorun på armen. 
   "Har du suttit här länge?" 
   "Några dagar." 
   "Okej." Han blir tyst en stund, fortsätter sedan: "Jag drömde så konstigt. Jag drömde att jag var ett barn som drömde en mardröm. Mardrömmen var det här, mitt liv, och så vaknade jag hemma i mitt gamla rum i huset och sprang in till dig och pappa. Det var så verkligt. Alla detaljer, jag såg allt. Till och med Morran. Och jag var så glad över att det bara var en mardröm. Sen vaknade jag här…" 
   Jorun ler vid minnet av Morran. Katten som var rädd för möss. Hon frågar Alexander hur det känns att vakna efter en sådan dröm, trots att hon är rädd för svaret. 
   Alexander drar på det, säger sedan med inåtvänd blick att han blev besviken. Besviken över att vakna. 
   "Det är inte för sent Alexander. Du kan bryta det här. Byta bort det här livet mot ett annat fantastiskt liv. Inget är för sent. Du har allt att vinna." 
   Alexander blundar. Avskärmar sig, hon känner det. 
   "Jag är trött nu." 
   Jorun och Robert bestämmer sig för att gå och äta middag. 
   När de kommer tillbaka sitter Elin på Joruns stol och håller Alexanders hand. Triumferande ler hon. 
   "Nu är jag här. Alexander vill ha mig här. Så ni kan åka nu." 
   Jorun söker Alexanders blick. Den är ihålig, tom. 
   "Ja, åk ni", säger han tonlöst, "jag klarar mig nu." 

Kapitel 33. (Tobias) 

Det är kört för flyktdjur som avskärmas från flocken. De klarar sig inte. 
   Tobias minns att han någon gång läst om olika sätt att hantera ett akut hot. Någonting om tre F. Flee, freeze, fight. Han minns inte hur det kommer sig att människor reagerar olika. Är det på grund av förutsättningarna? En person som inte kan eller vågar slåss flyr så klart. En som kan och vågar slåss stannar och gör just det. Men vad fan är det för människa som fryser till is? Så som han gjorde? Vad är det för fel på såna som han? 
   Utan att packa upp veden släpper han ner den blå Ikea-påsen direkt i vedkorgen. Greppar yxan och späntar några stickor att tända med. Betraktar lågorna som långsamt växer sig starka. 
   Vad är det för fel på honom? Varför slåss han inte? Det skulle en riktig man göra. Slåss. En riktig man skulle slå ihjäl de där asen. 
   I Tobias rum luktar det unket. Otvättade sängkläder och gammal mat. Det ser ut som fan. Ändå lägger han sig i sängen och drar täcket över sig. Han luktar säkert likadant. Farsan har glott menande på honom de senaste dagarna men inte sagt något. Farsan säger inte särskilt mycket alls längre.